spelperioden är över, två föreställningar spelade och intressanta publiksamtal och mycket possitiv feedback blev resultatet. Den här föreställningen är som min baby, det är den text jag skrivit som är mest personlig och ligger mest nära mig själv, för mycket av texterna är sanna berättelser. Att skriva den blev en form av terapi som gjorde att jag kunde hantera mina känslor och få distans, men också kunna ge något till andra. För kärlek och vansinne är nära besläktat, kärleken kan driva till vansinne på riktigt och göra att du förlorar kontrollen, och de som sätt den har alla sagt att de känner igen sig.
Jag kommer fortsätta spela den när tillfälle ges, men nu kommer jag och Malin dra igång ett nytt projekt. Jag har äntligen hittat någon som delar min syn på teater, som ser verktygen och vad den kan användas till, som vill riva den fjärde väggen och bygga upp något med publiken, som inte är rädd för att testa sig fram. Vi har pratat lite löst om att jobba med hur det är att bli kär, den där genuina känslan. Jag tror på det, och det verkar bli föreställning på Peking Pride nästa år.
Annars så fokuserar jag mig på att överleva till jul just nu, har en hel del att göra nu i november och det ska bli skönt när det över, även om man gärna vill blicka framåt. Jag håller på med vårens planering nu (ja, jag är tidigt ute) och det ser rätt så bra ut, har en prel bokning redan och det är inte ens november. Det kommer bli mastigt till våren då jag kommer läsa 15 hp ”Entreprenörskap för kulturvetare” dessutom, trycker in allt så här i slutet. Men jag har mina anledningar, jag vet inte om jag är kvar i Linköping efter sommaren, har inga uppdrag efter valet som håller mig kvar egentligen och antagligen så flyttar jag till Stockholm i september nästa år, om jag inte stannar ett år till, och bara jobbar. Det ligger långt fram, men jag vill inte ha något som binder mig här efter valet så jag tar allt på en och samma gång, vill ha möjligheten att fly. För jag är en trygghetsnarkoman, men måste utsätta mig för läget att inte ha framtiden förspänt någon gång, så håller allt öppet och så får vi se vart jag tar vägen. Jag behöver stå in för faktum att jag inte har någon sökt utbildning utan måste konfronteras med att våga satsa, jag vill satsa på mitt företag och mina kunskaper. För jag kan inte riktigt ha det som jag har det nu, känns lite som att gå i samma hjulspår, plus att jag inte har någon lust att plugga på ett tag från det att jag är klar i vår, då vill jag jobba och praktisera mina kunskaper, visa vad jag kan och få ut något av det. Det är också för mina uppdragsgivare och för mitt privatliv, jag kan inte köra på i 110 och göra saker halvdant, samtidigt så har jag panik. Just nu så går det bra, jag kan inte leva på mitt företag men jag går runt, men om jag satsar på det helhjärtat så kan det gå, jag behöver i alla fall försöka.