En smula medelklassrelaterad framtidsångest

Idag har jag haft framtidsångest, igen. Efter Maj så är jag i princip färdig på Kulturvetarprogramet och ska ut i verkligheten, ingen livlina att hålla sig i längre. Jag har inte längre någon säkerhet att luta mig mot.

Som det medelklassbarn jag är så är trygghetsnarkoman. Jag skräms av det faktum att jag inte vet. Men samtidigt så är det livet jag vill leva. Jag vill inte ha ett jobb som är tråkigt men tryggt. Inom medelklassen så lär vi oss alltid att trygghet är bra, fasta jobb ska man eftersträva och en ska göra rätt för sig. Att dra runt på tillfälliga jobb, ha en osäker inkomst och vara allt för spontan är inte bra. Jag är uppfostrad till att ha kontroll, kunna planera och tänka efter, se till konsekvenserna. Även om jag är glad över dessa egenskaper så önskar jag ibland att jag kunde vara en smula mer spontan. Kunna vara lite mer av attityden att det löser sig, för det gör det ju faktiskt oftast. Jag överlevde i somras på sparade pengar, lite CSN och en halv lön. Det var knappert men det gick. Även det faktum att jag nu, i januari har ångest för hösten stör mig. Men det är bra att ha reservplaner, så jag stakar ut några såna. Det finns en del parallella spår att gå på för hösten, det känna spännande och läskigt, men även som att det är nu livet börjar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *