Att komma hem är ingen schlager

Hem är ett väldigt konstigt ord för mig.  Jag är uppvuxen i en stad som aldrig kännts som ett hem för mig. Jag bodde 19 år i samma radhus och kände mig ständigt som en främling på de gator som skulle utgöra mitt hem. Att kalla Västervik för hem är för mig ett skämt, då stan bara påminner om förtryck och utanförskap. Jag har en ständig känsla av rotlöshet, jag känner mig sällan hemma nånstans. Som ett frö för vinden.

Jag har nog alltid vart ensam på sätt och vis, vänner har väl funnits men inte riktigt på det där sättet. Jag var 19 när jag var på min första förfest, när jag blev bjuden hem till nån. Det var första gången sen mellanstadiet. För jag var ju inte som de andra barnen, jag var klassens clown.

När jag var i Västervik i helgen så fick jag en flash-back, att gå ut i Visfestivalsvimmlet ihop om att träffa nån jag kände jag kunde hänga på. Samma känsla av ensamhet återigen. Det var som om jag glömt allt sånt, förträngt och gått vidare. Men staden har fortfarande djupa spår i mig. När jag klev ur bilen vid farfars torp ute i skogen och bodde där en vecka så kände jag tryggare än vad jag nånsin gjort i den stan. När jag kliver av tåget i Linköping så släpper trycket över bröstet och jag kan andas fritt igen. Jag har accepterat Linköping som mitt hem. Det var när jag fick min första lägenhet här som jag fick ett hem, och lägenheten jag bor i nu känns verkligen som ett hem för mig. Det var i Linköping jag blev människa. Det var här jag kunde träffa vänner, umgås med likasinnade och dejta. Här kan jag leva. Jag må vara rotlös och kommer antagligen inte stanna här för alltid men Linköping kommer alltid vara min hemstad medan Västervik är stan där jag växte upp.

Min ständiga känsla av utanförskap har lett mig till mycket, jag har svårt att känna mig som en del av nått. Av kompisgäng, organisationer eller andra gemenskaper, jag tror det är därför jag är inne på att frilansa, jag vill inte tillhöra nåt. Jag är självständig, men kanske till gränsen av det. Jag har många ytliga bekantskaper, men inte allt för många nära vänner. Jag har byggt rejält höga murar runt mig. Håller en distans till folk. Framförallt har jag svårt för män (eller snarare den socialakonstruktionen av män) och har få killkompisar och dessutom svårt att se att en kille vill vara vän med mig. Jag övertolkar och vacklar, projicerar. Självförtroendet är stackare än självkänsla. Jag vet att jag kan mitt jobb, men att sälja mig som person är svårare. Jag kan ta komplimanger för mitt jobb, men för mig som person är det svårare. Det är en process, jag lär mig bit för bit.

Att komma hem är ingen schlager, det är ett tveeggad svärd, framförallt när man inte vet vad som är ens hem. Om ingenting känns riktigt bekvämt och socialasammanhang känns obekväma. Men jag vet i alla fall en sak, jag är inte samma person som när jag gick gymnasiet och inte kände mig hemma nånstans. Det krävdes en vandring i gamla fotspår för det. Jag har fortfarande en bra bit att vandra, men jag vet i alla fall att jag är på väg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *