Träningsmålet.

I serien om mina mål i livet kommer här det enklaste, eftersom att det är mätbart, och det svåraste, eftersom det hänger ihop med min syn på mig själv.

Jag tränar på gym regelbundet. Det mätbara målet är att jag ska träna tre gånger i veckan och under det här året cykla runt Roxen.

Frågan varför jag tränar är svårare att svara på. Främst för att det gör ont. Delvis tränar jag för att jag behöver stärka mina ryggmuskler, jag har dålig hållning och ofta ont i nacke och axlar. Framförallt i nacken, jag vill helst sova halvt sittandes eftersom att min nacke inte gillar när jag ligger ner.

Men det är också en psykologisk grej, som barn till en matmissbrukare är jag paniskt rädd för att bli tjock och få samma dåliga hälsa som min pappa hade. Jag har sett konsekvenserna av att betrakta mat som tröst och som något som missbrukas. Med tanke på mina gener vill jag inte hamna där, eftersom när jag inte tränar märker jag att jag mår dåligt av det. Det som hjälper mig är att äta regelbundet (ca fyra gånger per dag med ca fyra timmars mellanrum) och att träna regelbundet. Helst inga sötsaker utöver helgen. Jag fuskar med detta, jag vet det, men det är också för att jag inte vill bli en sådan där människa som går på olika dieter och inte äter potatis, pasta eller dylikt. Jag är för bekväm och för skeptisk för sådant, istället försöker jag äta enligt tallriksmodellen och äta regelbundet. Min kropp mår så som bäst då, när den får förbränna maten på det sättet. Jag är ingen missionär på något sätt, jag missionerar inte att vara vegetarian till exempel. Det enda jag egentligen missionerar är att äta regelbundet, flera små mål mat per dag samt att ha ett aktivt förhållningssätt och göra aktiva val.

Men att jag tränar på gym har flera orsaker. Det handlar verkligen inte om att bli stark.  Om att stärka ryggen så att jag går med uppsträckt rygg och inte sjunker ihop. Ett mål här är att komma i de kläder jag kunde ha förut, utan att för den delen hamna i ett destruktivt mönster igen. Alltså att hitta en balans som fungerar. Förutom detta finns det anledningar som att det är ett sätt att komma undan, att ta ladda batterierna och tänka nytt. När jag är på gymmet är det bara jag och maskinerna, det är jag och min egen styrka och uthållighet som står i centrum. Om det vara inte vore för det där med andra människor. När jag är på gymmet vill jag vara i min bubbla, men folk på gym verkar ha, för mig, extremt konstiga föreställningar om social tillvaro. De hälsar på mig, enkom för att vi tränar på samma gym, småpratar ibland om något, och ibland, vilket är värst kommer de med ”goda råd”. Jag kanske är en enstöring men jag vill vara för mig själv på gymmet, jag vill inte få goda råd från andra människor. För ett tag sedan var det någon pojkspoling (om uttrycket tillåts, han var kanske i övre tonåren, max 20) som kom fram och sa att jag använde en maskin på fel sätt. Det kanske andra tycker är okej, men jag vill faktiskt inte bli tillrättavisad på gymmet, inte av någon. Jag använder hellre maskiner fel än får berättat för mig av en människa på gymmet hur jag borde göra. Vanligtvis efter jag tränat är jag full av endorfiner och känner en viss energi, igår blev jag bara sur och kunde inte koncentrera mig på resten av passet.

Vi har alla olika behov, vill du se gymmet som en livsstil så hindrar jag inte dig. Men prata inte med mig.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.