Jan Svensson

För några veckor sedan läste jag ut Johanna Lindbäcks bok Jan Svensson.  En ungdomsbok för mellanstadieåldern om att komma till en ny stad, nya rutiner, få nya vänner och så vidare. Själva storyn är delvis banal (obs detta sagt ur ett vuxet perspektiv, som bok riktat för ungdomar är den lysande). Men så flyttade jag aldrig när jag växte upp, jag är extremt tråkig med min uppväxt egentligen, kan inte riktigt relatera till den här typen av berättelser.

 

Men nu var det inte det som fastnade hos mig, utan Lindbäcks sätt att berätta om familjer, hur hon tar saker naturligt. Jan har till exempel två pappor som lever tillsammans och Jans mamma har aldrig haft en relation med den biologiska pappan. De var vänner som skaffade barn tillsammans. Nu tar ju Lindbäck även upp omgivningens frågor kring detta. Och det är det här som är det väsentliga, det är det här som är så bra i gestaltningen. Familjebildningen är inget konstigt för de som är i den, men de måste förklara, försvara och benämna sin familj, de avviker. En familj kan vara som vilken som helst, och samtidigt inte, samtidigt. Det är just detta som är normens konsekvens. Det är det som är så lysande med Jan Svensson.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *