Sinchronicity

Vad får man om man tar Sliding Doors, kombinerar med brittisk humor och lite queera element? Jo, det fullständigt outtalbara namnet på serien Sinchronicity. Bäst sammanfattat som killen som är kär i sin bästa väns flickvän, och ligger med henne samtidigt som han har sex med en manlig läkare på en nattklubbstoalett. Och så uppstår missförstånd, och så klipps det hejvilt och olika scenarior får ta plats tills du inte minns vad som är vad. Sinchronicity är en typiskt brittisk serie, i sitt tilltal, sin dramaturgi och sin tonalitet. Och dessvärre så lyfter det inte riktigt, det blir för snurrigt utan någon egentlig charm att tala om. Det är inte det att det är dåligt, det är hög kvalité men når inte riktigt ända fram. Eller så är det jag som har svårt för den här typen av brittiska miniserier som liksom blir rumphuggna.

Vad som dock är intressant är relationen mellan Jase och Mani, bästa vännen och läkaren. Mest fascinerande är det jag brukar kalla för den obligatoriska homosexualiteten, så fort en man begär en annan man blir han per automatik homosexuell. Det är ett uttjatat och välanvänt narrativ som vi ser här hos Jase. Det ställer också automatiskt upp resultatet att han ljugit för sig själv och för sin flickvän. Själva möjligheten att någon är bisexuell, en man framförallt, är tydligen så pass skrattretande att det inte ens behöver presenteras. Det bara är så. I fallet med Sinchronicity så tynger det dessutom ner en redan fin kärlekshistoria i en normativ gyttja av förväntningar. Det finns en oerhört fin historia här, om att hitta sig själv, omskapa sin identitet och välja den hjärtat slår extra för. Så jag ger er, Jase Manis historia. Håll tillgodo, säg inte att jag inte varnade er.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.