I ett av de sista avsnitten av Faking It vill inte rektorn Penelope låta sin highschol fira Jul eller ha julledigt, eftersom det kan finnas elever på skolan som kan bli kränkta. Lösningen är att samtliga elever får gå in i ett bås och sätta på sig klisterlappar med alla sina identiteter på. Just det, alla sina identiteter. En person är ju som vi alla vet mer än en sak och definieras utav det sammanlagda, inte utav varje lapp för sig. Det är detta vi kallar för intersektionalitet.
I ett annat avsnitt tvingar Penelope vissa studenter att byta sina halloween kostymer eftersom det kan vara kulturell appropriering och kan uppfattas som kränkande.
Det är något med Penelope som säger så mycket om…Samtiden, Sverige och det dualistiska debattklimat vi har idag. Om det inte finns en dogmatisk dikotomi så skapas den. Men samtidigt, folk vill väl. Det här är ett problem jag har stött på flera gånger och som är så svårt att prata om, den missriktade välviljan som blir så fel. Som när Penelope agerar före istället för efter och skapar en form av kollektiv bestraffning – en inkludering som inte hjälper någon. Poängen med att skapa ett inkluderande format är just att den skapar ett inkluderande format för alla. I Penelopes fall agerar hon utan ha kollat med de minoriteter hon vill skydda om hennes agerande är i deras linje, det är blir en form av ansvarsförskjutning som tar ifrån någon dess tolkningsföreträde och istället skapar en annan form av makt. Nu så här på Sveriges nationaldag tänker jag på människor som i missriktad välvilja gör nationaldagsfiranden med allt annat än svenskt kulturarv på agendan, för att inte råka kränka någon. Jag vet inte vad ni tror, men jag är sätt säker på att det bästa för att integrera är att visa upp det kulturarv man har och låta det mötas med det kulturarv man kommer få. Kulturarvet är nämligen byggt på möten och skapas tillsammans i tiden, inte något som har skapats av sig självt.
Faking It då. Jag har skrivit om den förut. Amy och Karma låtsas i första säsongen vara ett lesbiskt par, på Hester High är det det avvikande som är populära. Det är som David Levithans ”Ibland bara måste man”. En utopi. Nu är vi i alla fall framme i säsong tre, den sista dessvärre. Faking It lyckas nämligen leka och arbeta med frågor om representation, inkludering och identiteter på ett starkt sätt. Det genomgående är att du är mer än din sexualitet, mer än din etnicitet, mer än din klass, mer än din kropp. Du är allt det tillsammans och det är endast du som kan identifiera dig och bestämma vad du är och ska kallas. En av seriens protagonister är Lauren, den intersexuella tjejen som inget annat vill än att vara normal. Men normaliteten skaver, gång på gång. Ställd inför att bli en förebild för andra så avviker hon, men samtidigt trivs hon inte i den Blondinbella-Mean-girls-Personlighet hon försöker skapa för sig själv. Det som för henne är ett signum för normalitet, spricker upp när hon närmar sig och normaliteten framstår som så konstruerat som det faktiskt är.
Sean är den flamboyanta bögen som får testa sina egna gränser hela tiden. I säsong två är han tillsammans med en brottar-garderobiär och i säsong tre får han möta kärleken i form av Noah, en transman som blivit utslängd från sin familj för sin transition. Här påminner Faking It om det som var bra med Glee, autenticiteten, att man inte värjer för det svåra utan berättar om det svarta och tragiska utan att för den delen ge upp och tappa hoppet. Det blir bättre, men det är inte bara individens val som skapar den möjligheten utan en värld som håller samman.
På tal om jul så har vi Liam, rikemanssonen som bryter med sin familj och söker sin biologiska far och var han hör hemma. I säsong tre tror han i inledningen att hans far var jude, varför han börjar söka sig till judendomen. När det uppdagas att det är fel och han vill bryta med religionen talar Lauren om för honom att han levt upp i sin religiositet och att han kan vara jude även utan det biologiska arvet (den insatte är här medveten om judendom, till skillnad från adelskap, överförs på modernet och inte på fädernet).
Och så var Karma och Amy då. Det här är inte Grease, musikalen där birollerna är mer intressanta än huvudrollerna. Det blir bara lite tjatigt i tre säsonger. Amy blir kär i Karma som inte är kär i henne, och Amy försöker komma över henne genom diverse olika romantiska historier, vilket dessutom kombineras av att när hon kommit ut som lesbisk blir hon kär i killar också. Amy vägrar att ta på sig Penelopes etiketter utan tar på sig alla som finns för att markera sin rätt att byta etikett och att vara flytande. Precis så som människor är.
Det fanns tyvärr inga bra youtubeklipp på det jag letade efter, men Faking It har sänts på MTV, sista säsongen går att se här.