I rispan ligger skönheten

Så jag såg klart Eyewitness i måndags, när sista avsnittet kom. Jag älskade den norska serien, men den amerikanska var mer genomarbetad. Mer djupa personporträtt, mer fokus på killarna och dess relation. Det slår mig hur mycket mer jag älskar amerikansk television än den europeiska. Jag gillar när det är såpigt och plastigt till exempel, med jätteskruvade intriger. Men jag föredrar också personorienterade serier (på svenska används inte karaktär som på engelska, en person har karaktär men en person i en serie är en person, figur eller gestalt) med tematik före konfliktbaserade serier. Jag har till exempel svårt för Russel T. Davies som gjorde Queer as Folk, Bob and Rose och Cucumber/Banana. Han börjar bra, men syr inte ihop det på slutet. Cucumber var till exempel inget annat än ett antiklimax, Queer as Folks slut minns jag knappt och Bob and Rose var mest… konstigt. Det är konflikten som får överhand över personerna som lever i den. Men av samma anledning har jag svårt för den australienska serien Please like me, det blir för mycket persondrivet men för lite skruvade intriger. Framförallt har jag svårt för personer på TV som agerar ologiskt eller ännu värre, förhäver sig. Det är nog min klassbakgrund som spökar, men människor som förhäver sig ger mig kalla kårar.

Då föredrar jag Eyewitness där de skalat bort det irrationella handladet hos tonåringarna i den norska serien. Nu är det ju en remake, men jag gillar det för då får man möjligheten att skriva om och göra bättre. Eller rikta fokus på något annat i historien, som i amerikanska Queer as Folk där det är kärleksrelationen som är i fokus i stället för den osunda vänskapsrelationen från den brittiska. I Eyewitness har de skalat av och renodlat den norska serien, i och för sig i en amerikansk kontext, och satt det i ett nytt perspektiv med mer djupodlade relationer som känns som att det finns något mer i. I den norska serien är det den brottsliga handlingen som står i fokus, i den amerikanska är det de som lever omkring den. Det är så min grej, skruvade intriger och djupodlade personporträtt.

 

Jag ser om två serier nu, Gossip Girl och Desperate Housewives där jag är inne på tredje säsongerna. Jag vet att jag antagligen borde gilla Six feet under mer än de här, men det är för snyggt för mig. Jag gillar det plastiga för jag gillar sprickor, rispor och när det väller över. Det är där skönheten ligger för mig, det är där konsten blir intressant. Som konstvetare har jag i flera år dragit min lans för den intentionalistiska tolkningen, över det tekniska. Jag är rätt ointresserad av hur tekniskt skicklig en konstnär är, om den inte har något att säga. Jag tänker även på Glee, en TV-serie som målade med extremt stora penslar men som vågade vara riktigt politisk och kommentera dagsaktuella frågor. Trots att serien hoppade på hajen och tappade styrkraft så kommer jag alltid minnas det subversiva och modiga. På samma sätt som de tre första säsongerna av Queer as Folk, som var politisk i sig i vad de skildrade, hur det gjordes och hur det sändes. Det är för mig alltid mer intressant än något som är tekniskt skickligt men utan udd. De flesta av mina konstvetarvänner blir förskräckta när jag säger så här, eftersom jag bortser från väldigt mycket fin konst. Men det är ju jättebra att det finns de som tittar på det, så tittar jag på skärvorna i kristallen och undersöker konsten utifrån vad den vill säga istället. För mig är det vad vi har konst till, att störa de bekväma och ge tröst till de störande. att spegla verkligheten men också påverka den. Konst finns inte i ett tomt rum, konst är en del av sitt samhälle och måste förstås utifrån kontexten den är skapad i. När vi ser på konst utifrån vilka normer och antaganden om världen den är skapad i, och vilka normer och antaganden om världen som påverkar vårt betraktande idag – det är då vi ser hur världen förändras och går framåt. När vi ser sprickorna och ser vad som gått fel så kan vi lära oss och förstå. Därför är jag inte perfektionist, jag eftersträvar inte det perfekta, jag eftersträvar det utmanade och lärorika. Vi lär oss inte genom perfektion, perfektion skapar orimliga förväntningar på oss själva och andra, och på konsten.

Så, inför 2017: Jobba på att vara mindre perfekt och var istället mer intresserad av vad folk vill uppnå. 

 

Nästa vecka kommer summeringen av 2016, som vi alla vet skriver man årsbästa listor när året är slut och mellandagarna pågår 27-30/12.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *