En stad på en slätt

I augusti 2006 flyttade jag till Linköping. I tisdags hade jag slutbesiktning på min lägenhet på Kaserngatan. Jag har haft tre olika lägenheter i Linköping under de 10 och ett halvt år som det blev. (Alltid förstahandskontrakt för övrigt, det har jag här i Stockholm också). Det skulle bli max tre hade jag tänkt. Stockholm har alltid varit mitt mål, det ställe där jag känner mig som mest hemma. Linköping var ett steg på vägen, men blev en relation som utvecklade oss båda men som höll i lite för länge. Vi borde ha gjort slut för länge sedan, men vi fortsatte, för att ingen av oss vågade göra slut. Man vet vad man har men inte vad man får. Det är ett sätt att summera min klassbakgrund i den lägre medelklassen och anledningen till att jag stannade så länge. Linköping och jag slutade älskade varandra för ett tag sedan, men vi fortsatte för att det var tryggt.

Jag är uppväxt 10 mil därifrån, i Västervik. Linköping och Norrköping är de närmaste stora städerna, trots att kommunen tillhör Kalmar län. Jag tror jag varit i Linköping ungefär 5 gånger innan jag flyttade dit, på 19 år alltså. Antalet gånger jag varit i Stockholm kan jag inte räkna (Jag kan inte heller räkna antalet trädgårdar/parker/blomsteraffärer/vadsomhelstmedblommor som fanns i södra Sverige under 1990-talet som jag sett. Det var antingen dem eller Stockholm vi åkte till på semestern). När jag kom till Linköping som 19-åring och fick min första lägenhet på Väpnaregatan så var det som att komma hem för första gången. Jag kände mig hemma, jag passade faktiskt in någonstans. Det är egentligen en slump att det blev Linköping, jag sökte alla kulturvetenskapliga program som fanns, mina betyg räckte inte för att komma in i Stockholm men jag kom in i Linköping. Det som skulle ha blivit 3 år blev mer än 10, ett decennium. Det var här jag blev människa, blev vuxen, blev kär och gjorde en massa misstag. Arrangerande filmfestivaler, stora arrangemang, gifte mig, började jobba inom museivärlden och började staka ut min proffesion och fick göra en massa utvecklande saker. Utvecklande för oss båda skulle jag säga, men när man dras åt olika håll, vill olika saker, utvecklas ifrån varandra, då räcker inte kärleken längre. Jag har pratat om vad jag lärde mig av Queer as Folk en massa gånger, sommaren 2011 när jag var deprimerad och så här i efterhand inte minns mer än att jag grät, jobbade och såg på Queer as Folk på kvällarna. Ibland är kärlek att låta gå, att släppa taget och gå vidare, och vi har nog kommit dit nu. På riktigt, den här gången.

Jag vill ge några tips till Linköping, delvis en förklaring till varför vi inte passar ihop men också för att kommunen inte förstår vad för slags kommun de styr. Linköping är en stor småstad, inte en liten storstad.Jag är uppvuxen i en småstad, jag har erfarenheter från en storstad. tro mig, efter 10 år kan jag säga att småstadsattiytden som präglar staden inte lirar väl med kommunens hybris (kommer ni ihåg när de ville döpa Södra Ekkällan till Manhatan?) men saknar den Do it Your self attityd som finns i småstaden. Detta för oss vidare till nästa grej. Linköping har inga gräsrötter, Linköping fungerar utifrån nedriningsteorin och är beroende av sina institutioner. En gång sa en tjänsteman till mig att ”I Linköping tror vi på det civila samhällets kraft” då insåg jag att jag inte kunde bo kvar där längre. Linköping har inget civilt samhälle på samma sätt som Norrköping. Norrköping är grundat på arbetarrörelsens gräsrötter, Linköping är ett medelklassigt tjänstemannaghetto. Medelklassen vill inte engagera sig, de vill ha saker serverade, de är individualister. Såklart kan man ha ett föreningsliv även i en sådan stad, man kan till och med få det att blomstra, om man förstår principen som staden bygger på. De institutioner som kommunen har är dess nav, och det är kring dem som saker måste utgå för att sedan rinna ut i kommunen. Överlag måste man inse att det civila samhället behöver resurser för att ha personer som får betalt för att göra saker.

Genom åren har jag inför döva öron talat om dessa två saker för kommunen, men ingen lyssnar för de vill hellre leva i sin bild av hur Linköping bör vara, inte hur det är. Så eldsjälarna brinner medan kommunen pratar om det civila samhällets kraft, ett civilt samhälle som för det första aldrig kommer se ut som på 70-talet igen och för det andra kräver gräsrötter, vilket inte finns. Det krävs mod för att förändra, för att inse att det behövs förändring. Men vi vill förändras på olika sätt Linköping.Det är alltså dig Linköping det är fel på, inte på mig. Du är självdestruktiv. Eller så är jag det som försökt ändra på en hel kommun, på samma sätt man försöker ändra på en partner. Och visst, du har gett mig kärlek och näsbrännor och vi har bråkat och  blivit sams. Men det är dags att bryta upp, vi kommer inte att komma till en punkt där vi båda är nöjda. Mest för att du varit ett substitut. I alla dessa år har jag betalt min avgift till Stockholms bostadsförmedling, med 11 års köpoäng var det inte så svårt att få ett förstahandskontrakt. Och det var dags för mig att gå, vi älskar inte varandra tillräckligt mycket. Vi kommer inte att förändras tillräckligt mycket för att det ska vara värt att stanna.

I februari fyller jag 30 år, jag lovade mig själv att bo i Stockholm då. För grejen är den, det handlar inte om en storstadsnorm i mitt fall, utan om att följa sitt hjärta. Jag fick ett hem i Linköping, men jag känner mig mer hemma här. Jag älskar att bo på ett ställe där folk inte pratar med främlingar, där man går snabbt, trängs, sitter ensam på ett tvåmanssäte tills att alla sådana är fulla, där folk är otrevliga i kollektivtrafiken (det här är också varför jag aldrig tyckt om Göteborg, som är den totala motsatsen till allt detta). Men framförallt, där det finns hav, som inte är ett träsk med krokodiler, lik och gamla cyklar (det som alltså kallas för Stång”ån”). Så vi vill olika saker. Och jag har varit för mycket beroende av din (eller egentligen allas, vem som helsts) bekräftelse för att prioritera detta. Men nu är det dags. Dags för mig att ha en ny utsikt från mitt köksfönster och för oss att göra det vi mår bäst av, på distans från varandra.

2 thoughts on “En stad på en slätt

  1. Hej Emil!
    Tack för ditt inlägg om Linköping, instämmer helt!
    Linköping är en småstad med motsvarande grundvärderingar men försöker se stor ut, agera med storhet.
    Vad var det Muharrem Demirok sa: Vi ska bli som Barcelona ……….. jag har varit där några gånger……. men han menade kanske nån stadsdel av B-lona. Vilken charm skulle Linköping ha om det var vad det var-man kanske slapp hybrisen?
    Lycka till i Sthlm!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *