2016 och HBTQ-TV

Nu kommer den utlovade års-bästa-listan. Som vi alla vet så publiceras sådana självklart när året är slut.

2016 var jag tillbaka på Stockholm Pride och pratade om HBTQ-TV-serier med Julia Skott, vi satsar på att dyka upp i år också, och kanske gör något mer än bara pride.

Jag gör som förra året och delar ut priser. En del av texterna är hämtade från gamla inlägg under året.

Komedi: The Real O’Neals 

The Real O’Neals är en amerikansk komediserie om en katolsk familj där föräldrarna skiljer sig, äldsta sonen är anorektisk, den yngsta sonen är bög och dottern är agnostiker. Självklart är det bögdelen som de trycker mest på, men det görs bra. Jag är i regel kritisk till serier som fokuserar mer på anhöriga än HBTQ-personen i sig, men här lyckas de faktiskt balansera det. För det är skönt att se en gestaltning av en förälder som faktiskt försöker kämpa med att ändra sin världsbild och vara förstående, utan att det slår över. De visar också på hur en komma-ut-process kan se ut som inte blir allt för svår utan mest fylls av tonårsgrubbel. Och så har de olika kända HBTQ-profiler som är med.

Nordiska: Skam

Jag tillhör den konformistiska grupp som vill hylla den norska serien Skam. Vill du veta mer om Skam? Läs TVDags genomgång här.För det vi ska prata om nu är tredje säsongen, som gick klart på NRK i fredags. Jag har inte kunnat hitta den scen jag skulle vilja prata om, så istället har jag här valt att illustrera ämnet med en video från Steam Room Stories.

 

 

I Skams tredje säsong får vi följa Isak och hans relation med Even, första delen av säsongen handlar om hur Isak kommer ut. I och med att jag är intresserad av gestaltningar av samkönat begär i jämförelse med gestaltning av homosexualitet som identitet gick jag rätt mycket igång på detta. I Skam finns förutom Isak och Even den öppet homosexuella Eskild (bög heter förövrigt homse på bokmål) och i början av säsongen finns ett rätt intressant meningsutbyte mellan Isak och Eskild. Isak säger nämligen ”Det ekke noe galt i å være homo, det er bare.. jeg e’kke sånn homo-homo da ” vilket i min översättning blir ungefär ”Det är inget fel i att vara homo, det är bara, jag är inte sån där superhomo” (med reservation för att jag inte kan bokmål). Och det här är så intressant tycker jag. För grejen är den att Eskild är, som i klippen ovan, camp. På svenska kan man översätta det här med fjollig även om det inte riktigt är samma sak. Poängen här är att camp är en strategi, en form av motstånd. Eskild deklamerar rätt förnärmat till Isak att det är just de som är homo-homo som har skapat de rättigheter som han har. Det är de feminina männen som drivit igenom den politiska förändringen. Om vi nu en stund bortser från att detta osynliggör transpersoner, lesbiska och icke-vita som också varit en del av den här kampen så är just detta en stor del av den internaliserade homofobin.  Som jag skrivit om tidigare om Eyewitness så ser vi här hur rädsla ser ut, Isak är i sak (hehe) inte rädd för att komma ut, han är rädd för att tappa den makt och det inflyttande han har när han uppfattas som en heterosexuell man. Eftersom att femininet är en förlorande strategi. Detta är naturligtvis kunskap du inte kan kräva av en 17-åring att besitta, och jag är så glad över att Skam väljer att lyfta precis detta, eftersom det visar på hur internaliserad homofobi ser ut och varför det är svårt att komma ut idag. Det är inte våld som Isak räds, det är att förlora sin position.

 

Bildresultat för isak and even skam (Isak och Even)

Men det finns en dimension av makt här som jag skulle vilja diskutera. För den som likt Isak, inte är som Eskild utan är maskulin och trivs i sin könsroll och personlighet, men dras till män och inte känner sig hemma i en värld av glitter, regnbågar och drinkar uppstår här en diskrepans. Isak är inte homo-homo utan är endast en man attraherad av andra man, och jag tycker det blir problematiskt när detta skuldbeläggs. Detta alltså sagt av en människa som skrivit en masteruppsats som går ut på Ella Lemhagen bör be om ursäkt för Patrik 1,5, kan nu den hårda kritikern invända. Menar jag nu att individen inte har ett ansvar? Jo, vi har ett ansvar men vi bör inte skämmas för de vi är. Det är även skillnad på en person som är över 30, läkare och bor i ett villaområde och en 17-årig gymnasieelev som är riktigt kär första gången. Det är allas vårt ansvar att låta andra ta plats, att vara uppmärksamma på vårt handlingsutrymme, att vara medveten om att våra handlingar får konsekvenser och vad vissa saker symboliserar (äktenskapet är till exempel mer än intyg på att ett par älskar varandra, det är också ett starkt juridiskt avtal och sätter standarden för vilka relationer som ska fördelas fördelar över andra). I Patrik 1,5 är detta en aktuell fråga, men det är det inte i Skam. På samma sätt som Skam låter Even, Isak och Eskild vara djupa komplexa personer är Patrik 1,5 en klichéfest där paret intar rollen som mannen och kvinnan i sitt förhållande. Isak får komma på, genomgå en process och landa i en ny person. Du kan nästan pricka av samtliga steg av Vivennes Cass Identity Models steg. Isak börjar med att vara förvirrad, går igenom jämförelsen (det är scenen med Eskild), tolerans och acceptans, stolthet och slutligen syntes, där han har kapslat in detta i sig själv och kan gå vidare. Det är extremt skickligt skildrat på 10 episoder (även om vi sett det byggas upp i de två första säsongerna) och skiljer sig rätt mycket från de klassiska komma ut berättelserna som bygger på komma på, komma ut, komma in (i ett community). Det här är mer på djupet och skär djupare, vilket också gör det mer angeläget.

Men det finns ju klassiskt dramaturgiska inslag också. I slutet av säsongen ser vi hur Isak hittat sin egen identitet i relation till andra, han tvingar sina konservativa föräldrar att konfronteras med att han är ihop med en kille (de blir inte upprörda de heller) och kräver sin plats i relationen till den bipolära Even, låter sig inte bara dras med utan får en egen agens. Det är ett klassiskt berättarknep, den som är kär är först en passagerare till crescendot och får en agens och drar upp sina linjer som får relationen att stabiliseras och jämnfördelar makten. Som vuxen människa sitter jag ju skäms stundtals, mest för att berättelsen påminner om vilken jobbig 17-åring jag var (förlåt mamma) men också känslan av bära känslorna utanpå kroppen och inte kunna berätta för de som står en nära eftersom man är rädd för att de ska hata en (förlåt igen mamma), men det är just därför Skam biter sig fast i en, för den sminkar inte över det plågsamma. Som tonåring är allt på liv och död, svart eller vit, allt får extremt stora proportioner.  Men ändå är det lite så att jag avundas Isak, som får möjligheten att träffa killar i samma ålder och känna att han blir accepterad (nu ska jag säga att min gymnasieklass var väldigt snälla allihop så det är mest det där om att träffa jämnåriga som är poängen här, det är dessutom 10 år sedan jag tog studenten) och det är en historia som behövs för att ge hopp åt de som inte har det så. Nu utspelar sig Skam i Oslo och inte på norska kusten (för att jämföra med Västervik där jag växte upp, en kommun med 25 000 invånare) där det antagligen inte gått lika bra för Isak att ens hitta en kille och ännu mer våga vara öppen med det. Jag slits lite mellan känslan av att sakna att han får mer motstånd, vilket är en verklighet som många fortfarande möter, och att tycka det är skönt att att han inte gör det. Jag kan kan sakna att de inte belyser minoritetsstressen (den ökade ohälsa personer i minoriteter kan uppleva) och vara glad över att han får vara lycklig och opåverkad och att de istället lyfter upp att vara ihop med en bipolär person. Det här är varför Skam är en så stark serie, den skapar ett sug efter mer och väcker känslor, lämnar dig inte oberörd. Det är bra TV.

Framförallt är Skam en intressant serie i form av sitt berättande, sin relation till fandomkultur och sin estetik. Men det är ni kan läsa om på andra ställen så jag tror jag avslutar min analys här faktiskt, med att önskar att det fanns mer i Isak i världen, att de tillåts sådana som Even och ger plats åt sådana som Eskild.

Historielektion: Versailles
För den som tycker att det är för lite samkönat sex i Game of Thrones och som inte har svårt att skilja på män med långt hår rekommenderar jag Versailles. Det är bra om man har överseende med lite svajigt skådespeleri också.

Kortfattat handlar serien om Ludvig XIV, hans bror Filip av Orléans (dessa går i serien endast att skilja på tack vare Ludvigs mustasch) och maktspelet kring byggandet av Versailles.

Filip av Orléans var öppet homosexuell och trots sitt äktenskap med Henrietta av England (som finns med i serien, hon är kusin med Ludvig och Filip och i serien är hon Ludvigs älskarinna, det finns inga belägg för att det var så i verkligheten) så var hans stora kärlek Chevalier de Lorraine. I serien får Filips och Chevaliers relation ta plats och fungera som vilken älskarerelation som helst. Vi måste tänka på att på den här tiden var äktenskapet fortfarande endast en ekonomisk relation mellan släkter, att älska den man var gift med var verkligen inte nödvändigt.

Seriens stora problem är att de är helt värdelösa på att introducera människor och skilja på dem, först i första säsongens senare halva av de 10 avsnitten börjar det gå upp för mig vem som är vem och varför. I Game of Thrones har alla män skägg. Här har alla axellångt brunt hår. Intressant nog så bryter inte heller Ludvig och Filip på franska vilket är förvirrande då vissa ska föreställa fransoser, vissa engelsmän och vissa spanjorskor. Det blir helt enkelt varken hackat eller malet men en rätt intressant historielektion om man klarar av att ha överseende med detta. För själva gestaltningen av kärlek och sexualitet är till exempel väldigt bra genomförd. Jag ger er ett exempel på Filip och Chevalier.

Remake: Eyewitness 

Den amerikanska serien Eyewitness bygger på en norsk serie med samma premiss. Två femtonåriga killar bevittnar ett mord men kan inte berätta det för någon. Varför inte? För att de precis innan mordet hånglat med varandra, och skammen i att berätta för någon att de gjort det är så pass stor att de hellre ljuger om vad de varit med om. Lukas, den ena av dem, kör motocross och hans historia berättar så mycket om vad vi har för problem i västvärlden. Han vet att om det skulle komma ut att han är tillsammans med Philip skulle han förlora allt han har, sina privilegier av att vara en maskulin man i en lantlig amerikansk miljö.

För att vara homosexuell är mer än att vara kär i personer av samma kön, det är också något som fylls med förväntningar från andra; om ett sätt att vara, om ett sätt att bete sig. För den som inte vill förlora makten det är att inte vara en bög, är det bäst att vara tyst, om det så innebär att vara tyst om ett mord. Den man som utmanar hegemonin straffas, den man som inte är maskulin är ett hot. Det gör ont när knoppar brister, och den som har ett privilegium och är van att världen bygger på att man själv är normen, är oftast ovillig att ge upp den positionen, eftersom den kan vara det enda man har som skapar trygghet. Den som utmanar tryggheten är en fara. I kampen för en bättre värld behöver det kommas ihåg att även de som idag har privilegier måste inkluderas, annars går det som med diskursen kring Donald Trump.

Efter att Trump vann valet om att bli USAs president har det skett tydliga hatbrott riktade mot homosexuella män, där gärningsmännen känner att Trump gett dem ett carte blanche. Även här i Sverige har liknande skett på kort tid. Men det mest centrala är politiken som följer en politik som på olika sätt institutionaliserar hatet där grundläggande mänskliga rättigheter äventyras. Det är om den berättigade oron vi borde prata, om oron att inte ses som en fullvärdig människa. En oro för att mitt äktenskap inte ska vara giltigt, att jag leva i ett samhälle där det är okej att förtrycka mig på grund av vem jag lever med, där en könsöverskridande identitet är ett giltigt skäl till att mörda mig. Inom forskningen pratar man om minoritetsstress, den känsla personer från marginaliserade grupper kan ha som leder till ohälsa. Rent statistiskt är HBTQ-personer överrepresenterade inom självmord, missbruk, våldsutsatthet och sexuella övergrepp. Känslan av att inte duga, att vända samhällets attityder mot sig själv, kan leda till ett ökat risktagande och missbruk. Det är en oro att ta på allvar och bry sig om. Men kanske borde vi också prata om oron som skapar detta. Den oron som får män att hålla tyst om att de bevittnat ett mord, rösta på Trump, vilja registrera muslimer. Oron att förlora vad man har, ett övertag så dyrt och heligt att allt som utmanar det måste utplånas. Det är en oro att ta på allvar, för att den påverkar andras handlingsutrymme och skapar utsatthet, hur irrelevant den än må vara kanske vi behöver se den för att komma till bukt med. För Lukas skull, och för alla de i världen som inte vågar leva som de vill, för att risken att förlora det lilla handlingsutrymme och status man har är för högt.

Besvikelse: Empire

Besvikelsen i hur de sköter Jamals historia är så stark att jag blir sur bara av att skriva om det. Vi går vidare.

Shape up: Please like me 

Jag har svårt för Josh Thomas estetik, men i tredje säsongen så lyckas han faktiskt hämta upp det ordentligt och ger oss en ordentlig upphämtning som inte känns genompinsam längre.

Birollsrepresentation/Komma ut: Shadowhunters

Jag var på en föreläsning med min kollega Tomas Gunnarsson aka Genusfotografen och hans föreläsning om bilder, representation och den bok han producerat tillsammans med Gävle kommun. Då sa han två saker som jag tänkt på sedan dess.

  • Ju mer (före)bilder det finns ju lägre risk att någon bedöms stereotypt
  • tricket är att inkludera utan att markera.

Detta är ungefär en sammanfattning av precis det jag sagt i 10 år, utan att ha just de här meningarna. Jag har intervjuat skådespelare och teaterkritiker om vem som får spela homosexuella på scen, skrivit ett antal texter om representation inom kulturen och föreläst i 8 år om det. Men det handlar också om hur jag förhåller mig till representation och vikten av förebilder. För grejen är just det att vi är mer än en sak, och vi kan inte representera alla som är som oss, men vi kan visa att det finns. Inkludera olika sorters personer som på olika olika sätt representerar olika saker, utan att förenklas och förminskas till att vara just det. Detta är inte identitetspolitik, det är ett intersektionellt perspektiv om att alla personer är mer än en sak utan är en kombiniation av alla saker vi bär med oss, men samtidigt har vi alla ett ansvar att vara en förebild. Inte för att vi är män, vänsterhänta eller homosexuella utan för att vi är människor.   Människor som likt mig jobbar med att föreläsa till exempel eller på olika sätt är en offentlig person eller person som andra ser upp till har ett extra ansvar. Min största drivkraft i livet och mitt arbete är och förblir just Ansvar, att ta ansvar för att göra världen till en bättre plats. Jag har i sanningens namn lite förståelse för folk som drivs av lust, lust leder absolut ingenstans alls. om vi alla tog vårt ansvar för att göra världen skulle världen mer eller mindre per automatik.

För att ge exempel på detta skulle jag vilja diskutera en av mina favoritserier, Shadowhunters, baserade på bok-serien The Mortal Instruments av Cassandra Claire. I sanningens namn är böckerna rätt dåliga – men de fungerar bättre i serieform för TV. Det som jag och större delen av fandominternet hajpat är relationen mellan Alec och Magnus. För en vidare sammanfattning av deras relation och bakgrunden så rekommenderar jag den här texten av Abbey White, som summerar en del och också tar upp representationen. Men jag vill ta upp detta som Tomas sa och sätta i en kontext och prata om Magnus Bane och vad som inte markeras i TV-serien. Först vill jag dock bara markera att i böckerna är den här relationen är bihistoria som knappt får någon plats, och där till exempel Alex inte har någon som helst agens. Detta har de gjort bättre i TV-serien.

Nu då, Magnus Bane är alltså en 400-årig odödlig, bisexuell, asiatisk trollkarl som spelas av Harry Shum Jr från Glee. Detta är betydelsefullt på många sätt. Tex att Shum knappt hade några repliker alls i Glee men här är en av protagonisterna och dessutom fungerar som både sexobjekt och romantiskt intresse. Med tanke på den diskussion som förts inom gay-kretsar de senaste åren med utvecklingen med träffappar där det förekommer att folk skriver ”No asians” så är det symboliskt viktigt att en asiat hamnar i den här positionen. MEN, nu kommer vi till det viktiga, detta är inget som kommenteras genom första säsongens 13 avsnitt. Lika okommenterat är hans bisexualitet. Istället är det vilka förhållanden han haft, (Michelangelo ska tydligen varit en bra älskare tex), vad han har för passioner, styrkor och svagheter. Han blir inte förminskad till att vara ett exotiskt objekt utan är ett subjekt med egen agens och en egen historia som hänger samman med resten. Detta är vad representation handlar om, att lyfta upp det som är relevant. För visst är det skillnad på ett samkönat och ett olikkönat förhållande till exempel, men som Alecs mamma summerar det ”Att han är en kille är mitt minsta problem. Problemet är att han är Magnus Bane” vilket alltså ska förstås som att han är trollkarl med dåligt rykte medan Alec är Shadowhunter med ett familjenamn att försvara. Serien behandlar Alecs komma ut process och visar på att det även i en fantasyvärld kan vara svårt att komma ut som något du inte förväntas vara, där den maskulint korthuggna och fumliga Alec förälskar sig i en extravagant trollkarl – och till trots är det i princip ingen homofobi som förekommer. För att komma ut kan vara svårt även när det inte finns homofobi – eftersom du förväntas vara något annat. Kort sagt så berättar serien om flera viktiga moment samtidigt – i en historia om världens apokalyps.

Slutligen, den omtalade kyssen. I en bröllopsscen där Alec väljer att vara med den han vill ha istället för att rädda familjens heder.

 

 

 

 

Youtube: Buzzfeed

Årets sötaste hookup-serie.







För-tidig-död: Faking it
Ungdomsserie på MTV där nakenhet klipps bort och svordomar censureras. Handlar om de två bästisarna Karma och Amy som i första säsongen låtsas vara ett par för att bli populära, de går på en väldigt utopisk skola minst sagt. Amy kommer sedan fram till att hon är lesbisk, och kär i Karma. Serien innehåller även en intersexuell skönhetsdrottning och en brottare som kommer ut. Serien utforskade det dynamiska med sexualitet på ett väldigt bra sätt, men fick dessvärre endast tre säsonger.

I ett av de sista avsnitten av Faking It vill inte rektorn Penelope låta sin highschol fira Jul eller ha julledigt, eftersom det kan finnas elever på skolan som kan bli kränkta. Lösningen är att samtliga elever får gå in i ett bås och sätta på sig klisterlappar med alla sina identiteter på. Just det, alla sina identiteter. En person är ju som vi alla vet mer än en sak och definieras utav det sammanlagda, inte utav varje lapp för sig. Det är detta vi kallar för intersektionalitet.

I ett annat avsnitt tvingar Penelope vissa studenter att byta sina halloween kostymer eftersom det kan vara kulturell appropriering och kan uppfattas som kränkande.

Det är något med Penelope som säger så mycket om…Samtiden, Sverige och det dualistiska debattklimat vi har idag. Om det inte finns en dogmatisk dikotomi så skapas den. Men samtidigt, folk vill väl. Det här är ett problem jag har stött på flera gånger och som är så svårt att prata om, den missriktade välviljan som blir så fel. Som när Penelope agerar före istället för efter och skapar en form av kollektiv bestraffning – en inkludering som inte hjälper någon. Poängen med att skapa ett inkluderande format är just att den skapar ett inkluderande format för alla. I Penelopes fall agerar hon utan ha kollat med de minoriteter hon vill skydda om hennes agerande är i deras linje, det är blir en form av ansvarsförskjutning som tar ifrån någon dess tolkningsföreträde och istället skapar en annan form av makt. Nu så här på Sveriges nationaldag tänker jag på människor som i missriktad välvilja gör nationaldagsfiranden med allt annat än svenskt kulturarv på agendan, för att inte råka kränka någon. Jag vet inte vad ni tror, men jag är sätt säker på att det bästa för att integrera är att visa upp det kulturarv man har och låta det mötas med det kulturarv man kommer få. Kulturarvet är nämligen byggt på möten och skapas tillsammans i tiden, inte något som har skapats av sig självt.

Faking It då. Jag har skrivit om den förut. Amy och Karma låtsas i första säsongen vara ett lesbiskt par, på Hester High är det det avvikande som är populära. Det är som David Levithans ”Ibland bara måste man”. En utopi. Nu är vi i alla fall framme i säsong tre, den sista dessvärre. Faking It lyckas nämligen leka och arbeta med frågor om representation, inkludering och identiteter på ett starkt sätt. Det genomgående är att du är mer än din sexualitet, mer än din etnicitet, mer än din klass, mer än din kropp. Du är allt det tillsammans och det är endast du som kan identifiera dig och bestämma vad du är och ska kallas. En av seriens protagonister är Lauren, den intersexuella tjejen som inget annat vill än att vara normal. Men normaliteten skaver, gång på gång. Ställd inför att bli en förebild för andra så avviker hon, men samtidigt trivs hon inte i den Blondinbella-Mean-girls-Personlighet hon försöker skapa för sig själv. Det som för henne är ett signum för normalitet, spricker upp när hon närmar sig och normaliteten framstår som så konstruerat som det faktiskt är.

 

Sean är den flamboyanta bögen som får testa sina egna gränser hela tiden. I säsong två är han tillsammans med en brottar-garderobiär och i säsong tre får han möta kärleken i form av Noah, en transman som blivit utslängd från sin familj för sin transition. Här påminner Faking It om det som var bra med Glee, autenticiteten, att man inte värjer för det svåra utan berättar om det svarta och tragiska utan att för den delen ge upp och tappa hoppet. Det blir bättre, men det är inte bara individens val som skapar den möjligheten utan en värld som håller samman.

 

På tal om jul så har vi Liam, rikemanssonen som bryter med sin familj och söker sin biologiska far och var han hör hemma. I säsong tre tror han i inledningen att hans far var jude, varför han börjar söka sig till judendomen. När det uppdagas att det är fel och han vill bryta med religionen talar Lauren om för honom att han levt upp i sin religiositet och att han kan vara jude även utan det biologiska arvet (den insatte är här medveten om judendom, till skillnad från adelskap, överförs på modernet och inte på fädernet).

Och så var Karma och Amy då. Det här är inte Grease, musikalen där birollerna är mer intressanta än huvudrollerna. Det blir bara lite tjatigt i tre säsonger. Amy blir kär i Karma som inte är kär i henne, och Amy försöker komma över henne genom diverse olika romantiska  historier, vilket dessutom kombineras av att när hon kommit ut som lesbisk blir hon kär i killar också. Amy vägrar att ta på sig Penelopes etiketter utan tar på sig alla som finns för att markera sin rätt att byta etikett och att vara flytande. Precis så som människor är.

Det fanns tyvärr inga bra youtubeklipp på det jag letade efter, men Faking It har sänts på MTV, sista säsongen går att se här. 

Gaybait: Kingdom
Mycket välgjord men lyfter inte riktigt dessvärre, eller inte för mig. Lite för lågmäld och för perfekt för min smak. Enda anledningen till att jag sett den är egentligen att Nick Jonas spelar en homosexuell roll i den. Hur pass mycket homosexuell Nate nu är, det har pratats mycket om detta och det antyds i serien. Men det är mest förvirrade scener med en dejt, en sugardady och något som verkar vara ett sexuellt övergrepp. Och så ska Nate komma ut, i seriefinalen, och ingen bryr sig. Detta som varit en sådan stor grej (du kan inte vara homo och brottas) blir nästan antiklimatiskt. Jag inser att man kanske ska vara glad över att sådana här tolkningar också görs, men jag känner mig snuvad på konfekten. Det är som en form av gaybait, du försöker locka tittare till din serie genom att marknadsföra att den ska innehålla en homosexuell figur, och så får vi bara bottenskrapet i godispåsen (läs = storyn får allt för lite skärmtid).  Hade man då låtit detta bara vara hade det varit en sak, men grejen är att den här linjen har varit en stor del av marknadsföringen av serien. Det känns i sanningens namn inte helt bra, nu får vi hoppas på mer i tredje säsongen annars säger jag tack och godnatt.

Deckare: London Spy

London spy handlar om Danny och Alex som träffas ute när Danny varit ute och svirat och Alex erbjuder honom vatten när han i  sin tur är ute och springer. Danny och Alex blir ett par, har en av TVs bäst filmade sexscener och är allmänt lyckliga. Men sedan försvinner Alex och Danny tar sig in i lägenheten, hittar en vind med olika BDSM grejer och ett lik i en koffert. Då får han veta att Alex egentligen är spion.

När London Spy hade premiär på BBC så fick filmen ett 15-tal anmälningar till deras motsvarighet till granskningsnämnden. Detta eftersom det fanns sexscener och grymhet med.

Jag skrev en text för ETC om serien.
Årets bakläxa: Transparent

Transparent handlar om Maura, en transkvinna i pensionsåldern som är i sin process från cisman till transkvinna. Runt Maura finns barnen Ali, Sarah och Josh och Mauras exfru Shelly. Seriens handling är löst baserad på skaparen Jill Soloways erfarenheter av sin mors transition. Nu ska jag säga att jag inte sett säsong tre av Transparent än, men det stora problemet för mig och vad som gör att jag har svårt för serien är den fokuserar allt för mycket på barnens upplevelser, bortskämda medelklassungar som blir sura när saker inte blir som de vill.

Retro: Sinchronicity och Sirens

Det här är två äldre serier, men jag såg dem under 2016.

Vad får man om man tar Sliding Doors, kombinerar med brittisk humor och lite queera element? Jo, det fullständigt outtalbara namnet på serien Sinchronicity. Bäst sammanfattat som killen som är kär i sin bästa väns flickvän, och ligger med henne samtidigt som han har sex med en manlig läkare på en nattklubbstoalett. Och så uppstår missförstånd, och så klipps det hejvilt och olika scenarior får ta plats tills du inte minns vad som är vad. Sinchronicity är en typiskt brittisk serie, i sitt tilltal, sin dramaturgi och sin tonalitet. Och dessvärre så lyfter det inte riktigt, det blir för snurrigt utan någon egentlig charm att tala om. Det är inte det att det är dåligt, det är hög kvalité men når inte riktigt ända fram. Eller så är det jag som har svårt för den här typen av brittiska miniserier som liksom blir rumphuggna.

Vad som dock är intressant är relationen mellan Jase och Mani, bästa vännen och läkaren. Mest fascinerande är det jag brukar kalla för den obligatoriska homosexualiteten, så fort en man begär en annan man blir han per automatik homosexuell. Det är ett uttjatat och välanvänt narrativ som vi ser här hos Jase. Det ställer också automatiskt upp resultatet att han ljugit för sig själv och för sin flickvän. Själva möjligheten att någon är bisexuell, en man framförallt, är tydligen så pass skrattretande att det inte ens behöver presenteras. Det bara är så. I fallet med Sinchronicity så tynger det dessutom ner en redan fin kärlekshistoria i en normativ gyttja av förväntningar. Det finns en oerhört fin historia här, om att hitta sig själv, omskapa sin identitet och välja den hjärtat slår extra för. Så jag ger er, Jase Manis historia. Håll tillgodo, säg inte att jag inte varnade er.

 

Jag är inget speciellt fan av uniformer, detta trots att jag älskade serien Cuffs (som sorgligt nog har lagts ner verkar det som, någon borde utlysa nationalsorg i England över detta). Detta till trots har jag sett både den amerikanska och den brittiska Sirens. Som vanligt är det en brittisk förlaga i botten som sedan fick en amerikansk uppföljare, och som vanligt har den amerikanska ett bredare och mer mångfacetterat persongalleri.

Den brittiska som sändes en säsong 2011 är egentligen mest känd för att Rob Stark, jag menar Richard Madden, har sex inne i en kyrka i en scen.

Och det är ungefär det mest spännande som händer i en hel serie om ambulanssjuksköterskor. Den amerikanska är dock en serie på två säsonger från 2014 och här händer det mer grejer. Här är till exempel den figur som motsvarar Maddens homosexuella, vita, smala britt en tjock, något äldre, svart homosexuell amerikan. Och serien lyckas få ut mer av, här är det just de olika samverkande faktorerna som är intressanta och som underlag för humor, inga tråkiga bögskämt. Sedan är den amerikanska såklart mer såpig och snurrig och inte lika elegant som den brittiska men som komediserie fungerar den bättre, den innehåller mer humor. Och så visar den på att vi är mer än en sak, vi är mer än vår sexualitet och bär det med oss. Normsamverkan är begreppet för hur våra olika positioner i livet ger oss olika former av inflytande, makt och utanförskap. Något vi kan ha samtidigt, i olika kontexter.

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.