Political animals

Jag är ju inte så mycket för detta med helgdagar, men jag tog det rätt lugnt i slutet av förra veckan. Jag slukade serier istället, bland annat mini-serien Political animals från 2012. Serien är löst baserad på Hillary Rodhamn Clintons liv, när hon förlorade mot Obama och blev utrikesminister. I serien är det Sigourney Weaver som spelar Elaine Hammond Barrish. gift med en före detta president och med två tvillingsöner. Den ena av dem, TJ Hammond (spelad av Sebastian Stan) är det första barn till en sittande president som kommit ut som homosexuell. Det ledde till vissa skriverier när det hände kan man minst säga.

Det som är så intressant här är att TJs sexualitet dels är en dragsko i dramaturgin, men på ett välspelat sätt. I första avsnittet är det en journalist som övertygar Elaine om att få följa henne en vecka, för annars kommer hon att skriva om att att de dolt att TJ försökt ta livet av sig. Senare i serien (som består av sex avsnitt) framkommer det att TJ gjort detta eftersom att han, son till en demokratisk president, haft ett förhållande med en republikansk kongressledamot. Den här kongessledamoten har utpressats att rösta för ett demokratiskt förslag av vicepresidenten, efter att han har röstat för detta gör han slut med TJ.

Det är snyggt gestaltat, och man får inte glömma att det fortfarande finns historier där homosexualiteten är ett problem och påverkar individer. Hur gärna vi än vill att det inte ska vara så är vi inte där än. Jag tror vi behöver både historier om att vara något och vilka konsekvenser det ger, och att det vi är inte påverkar oss utan är en bisak i en större handling. Om vi inte har båda varianterna så blundar vi för saker i vårt samhälle. Som föreläsare så slår det mig alltid hur oinsatta många är, man visar siffror på ohälsan hos HBTQ-personer men ändå fortsätter folk prata om att ”det inte är en stor grej att vara homosexuell idag”, att de ”inte tänker på sådant där” och ”behandlar alla lika”. Jag är ledsen, men du har fel. Och det är inte ditt fel, det är så vi fungerar. Vi vill gärna tro att allt blir bättre med tiden, men det är inte riktigt så det fungerar dessvärre. Vi kommer aldrig i mål med rättighetsfrågor, det är inget som kommer klaras av.

Nu kom jag kanske från ämnet, men det är precis det här som gör att jag intresserar mig för gestaltning, att den väcker tankar hos oss och inte på något som helst sätt är fristående från den verklighet vi lever i.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.