Kingdom och den sura karamellen

Jag kanske borde skriva om Stockholm Pride, men först måste jag terapiskriva om Kingdom som hade sin seriefinal den här veckan. Först en recap: Kingdom har gått i tre säsonger och utspelar sig i MMA-världen, där Nick Jonas har spelat den homosexuella figuren Nate. Genom de två andra säsongerna har jag gnällt och ropat om queerbating, där Nate hårt marknadsförts som homosexuell men vi knappt sett honom göra något. Hela första säsongen gick och slutade med att Nate sög av en kille på en fest. I säsong två berättar han för sin bror, den ständiga screwupen Jay och börjar ligga lite. Fortfarande var detta på total sparlåga dock, det var andra linjer i berättelsen som fick status medan Nates linje låg i bakgrunden och puttrade. Och så kommer säsong tre, han berättar för sin mamma, en annan MMA-fighter vill inte slås mot honom för att ryktet har gått. Och så berättar han för sin pappa, denna machoman som hellre vevar med armarna än att prata om känslor. Han frågar om han hört rätt, han försöker samla sig, Nate rusar ut, tumult utbryter och Nate blir skjuten av dörrvakt. Hela sista avsnittet går till att sörja Nate, och då slår det mig, som en blixt från klar himmel (och jag bannar mig själv för att jag inte förutsatt detta): detta var grejen hela tiden. Kingdom är en berättelse om fragil och bräcklig maskulinitet, om heteronormativa mönster, om förväntad heterosexualitet, om Nate. Den småputtriga historien har varit det som hållt ihop serien, Nate har varit seriens nav, det som för det hela framåt. När Nate tar av sig masken så krackelerar det, allt ramlar samman för att den som likt Atlas bar upp himlen, inte orkar hålla längre. När Nate får vara sig själv, blir det för mycket för den här sortens maskulinitet, de klarar inte av det. När någon går över den homosociala gränsen och begär manskroppar, då rämnar det.

Jag har tänkt en del på Raewyn Connell på sista tiden, om teorin om hegemonisk maskulinitet. I korthet kan man säga att Connells teori bygger på att det finns flera olika sorters maskuliniteter som har olika mycket makt och handlingsutrymmer baserat på kontexten. I Kingdom är det en hård maskulinitet som har högst status, i en annan kontext är det en annan. Det är inte alltså män per se som har makt, utan maskulina normer och förväntningar på män, den man som passerar och lever upp till dessa kriterier som gäller där just han är vinner. Om man ska förenkla det hela något. Kingdom är en av de bästa gestaltningar jag har sett på det området, någonsin. Delvis för att de låter det här ta tid, de snabbspolar inte utan bygger upp det hela över tre säsonger och slutar med ett crescendo. Kingdom utspelar sig inte bara i en amerikansk MMA-värld utan också en värld tydligt präglat av arbetarklassideal och en viss form av maskulinitet får tydlig hegemoni (hegemoni innebär den ledande ställning som en person, en organisation eller ett land kan ha, utan att ha fullständig makt). Det är i grund och botten rätt genialt, men också frustrerande. Frustrerande för att jag gärna hade sett att de hade utforskat det här mer, utforskat relationen mellan Nate och Alvy och sett vad som hänt med en öppen homosexuell man i en starkt homosocial miljö som premierar en våldsam och självdestruktiv (som i att de använder våld för att lösa problem utanför MMA-ringen samt självmedicinierar med alkohol) maskulinitet.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *