Påståendet att yttrandefriheten är statens angelägenhet och inte civilsamhällets och de kommersiella arenornas, är förbluffande naivt. Vi kan aldrig vara säkra på att staten är god, och börjar den vackla är det för att medborgarna gett den mandat att göra det.
Citatet ovan är Åsa Linderborgs, kulturchef på Aftonbladet, när hon summerar debatten kring bokmässan. Förutom att Lindeborg är väldigt slängig i sin text, på gränsen till intellektuellt ohederlig, har hon fel i detta med yttrandefrihet. Yttrandefrihet är vår rättighet att inte bli censurerad och möta repressalier av staten. Det innebär att staten inte förhandsgranskar sådant som ska publiceras, och inte heller drar upplagor. Yttrandefrihet är en rättighet som skyddar oss mot staten, men den gäller inte på andra arenor. Om jag tar bort din kommentar på min blogg, eller på min Facebooksida, är det inte att begränsa din yttrandefrihet. Du får yttra dig, bara inte här. Yttrandefrihet innebär inte att alla måste lyssna, det innebär inte att du har rätt att säga vad som helst, när som helst till vem som helst, och det innebär framförallt inte att du har rätt att stå oemotsagd.
Sedan tar Linderborg i från tårna och slår ihop civilsamhället och de kommersiella arenorna till en aktör. Här pratar vi om intellektuell ohederlighet så att det sjunger om det. Skillnaden är nämligen markant och stavas demokrati. Det civila samhället är i de flesta fall något som bygger på ett demokratiskt styre, det gör inte företag. Kommersiella arenor, som Linderborg kallar dem, är oftast företag och företag är helt enkelt inte demokratiska. Det går emot deras grundidé. När Maria Källsson, VD för Bokmässan pratar om yttrandefrihet vet hon inte vad hon pratar om. En kommersiell aktör kan helt enkelt inte använda yttrandefrihet som argument, det är att urholka begreppet på sin innebörd. Som företag bestämmer du vilka du vill ha med på din kommersiella arena, och du styrs av profit. Det är inget fel i att säga ”alla som betalar för sig får medverka”, det är acceptabelt om än problematiskt. Men att prata om yttrandefrihet är bara larvigt.
Men jag var på Bokmässan, i jobbet. Jag är tveksam till konsumentmakt som metod, eftersom det lägger ansvaret på individen och inte på systemet, men siffror talar sitt tydliga språk. Bokmässans besökarantal gick ner med cirka 35 procent, och de som får betala för det är de små och medelstora förlagen. Vi stod i samma korridor som Nya Tider, på Lördagen så prydde vi vår monter med regnbågsmaterial som en manifestation. Men det var tomt, tomt med folk.
Och nu kommer vi in på den andra meningen av Linderborgs citat, den mening som är en korrekt iakttagelse och som vi kanske behöver diskutera mer. För även om bara yttrandefrihet gäller mot staten, så är inte staten en garant på den är god. Vi behöver inte gå långt för att se exempel på detta, bara i hur situationen ser ut för HBTQ-personer runt om i vissa delar av världen. Och här är grejen, det är ofta staten som står för det förtrycket. Det är polisen som arresterar och trakasserar, det är myndigheter som diskriminerar och så vidare. Vi kan alltså inte luta oss mot staten som moraliskt rättesnöre, för att staten styrs av människor och deras åsikter. Människor som bara gör sitt jobb är därför inte heller något vi kan luta oss mot, för även om de gör sitt jobb så kan det jobbet faktiskt vara att begränsa olika individers fri- och rättigheter på grundval av att de inte passar in.
Som i filmen Tel Aviv, eller Out in the dark (Alata) som den heter i orginal. En film från 2012 om hur den Palestinske studenten Nimer träffar israeliske advokaten Roy och hur deras kärlek utvecklas i en kontext där de har gränser, nationer och stater emot sig. Eller människor, de har människor emot sig, för det är människorna som hittat på det här med gränser, nationer och stater. På samma sätt är det människor som ställer grupper mot varandra, det är människor som utpressar Nimr att de ska avslöja hans sexualitet för hans föräldrar, det är människor som fått för sig att Nimrs lillasyster inte kan bli gift om det kommer ut, det är människor som anser att andra människor är mindre värda än dem. Det är människor som styr staten, inte staten som styr människor, anständigheten och möjligheten till ett drägligt liv för fler människor styrs också av människor.
Så, Åsa Linderborg har rätt i att vi inte kan lita på staten, men fel i att ett företag kan använda yttrandefrihet för att friskriva sig från ett redaktionellt ansvar och låta vem som helst agera i deras arena. Det är alltså inte beslutet att låta Fria Tider vara där som jag kritiserar med detta, utan just argumentationen om yttrandefrihet.
Men samtidigt, har vi alla ett ansvar. Alla våra handlingar är politiska i den mån att de påverkar andra människor, således är det personliga politiskt. Därför kan vi inte heller jämföra vad som helst, och i yttrandefrihetens namn tillåta vad som helst. Nej, vi kan faktiskt inte i yttrandefrihetens namn tillåta att organisationer som vill utsätta individer för våld att framföra sina åsikter i offentligheten. Det offentliga rummet är allas, och där är viktigt att personer inte känner sig hotade till livet. Vi kan inte heller jämföra organisationer som vill se en annan fördelningspolitik med organisationer som vill ha ihjäl individer.
Det är faktiskt inte svårare än så här: demokratin är fragil och att låta de som vill motverka demokratin härja fritt, i demokratins namn, är inte en rimlig hållning. Vi måste helt enkelt inse att demokratin inte klarar sig själv utan måste vårdas och staten inte är garant för det, utan att den styrs av människors etik. Frågan är vilken, en som vill människor väl eller en som vill vissa människor illa?