Bokmässan

Den här veckan är det Bokmässan i Göteborg och jag är med och pratar kring min roman Veckopojkvännen. Jag är dels med inne på Bokmässan och på ETCs arrangemang Bokmassan som äger rum utanför.

Här är mitt schema:

Heden, vid Skandinavium
13.30-14.00
Hur framställs regnbågsförhållanden i litteraturen?
Jag och Samuel Karlsson samtalar.

I Tallbergs Förlags monter A04:14.
Fredag
15.30-16.00
Kärlek över klassgränserna – nu och då
Jag samtalar med litteraturrecensenten och översättaren Paulina Helgesson om sin bok, Jane Austen och kärlek över klassgränserna.

Vid följande tider kan man komma och möta mig i montern och prata med mig om min bok:

Torsdag: 14-15
Fredag: 11-12, 14-30-15.30
Lördag: 17-18

På söndag så flyger jag till Umeå och föreläser mellan 14.00-15.30 under rubriken Att vara bög på de heterosexuellas villkor –homonormativitet och internaliserad homofobi. Det sker i folkets hus – Oden.

 

Kingdom och den sura karamellen

Jag kanske borde skriva om Stockholm Pride, men först måste jag terapiskriva om Kingdom som hade sin seriefinal den här veckan. Först en recap: Kingdom har gått i tre säsonger och utspelar sig i MMA-världen, där Nick Jonas har spelat den homosexuella figuren Nate. Genom de två andra säsongerna har jag gnällt och ropat om queerbating, där Nate hårt marknadsförts som homosexuell men vi knappt sett honom göra något. Hela första säsongen gick och slutade med att Nate sög av en kille på en fest. I säsong två berättar han för sin bror, den ständiga screwupen Jay och börjar ligga lite. Fortfarande var detta på total sparlåga dock, det var andra linjer i berättelsen som fick status medan Nates linje låg i bakgrunden och puttrade. Och så kommer säsong tre, han berättar för sin mamma, en annan MMA-fighter vill inte slås mot honom för att ryktet har gått. Och så berättar han för sin pappa, denna machoman som hellre vevar med armarna än att prata om känslor. Han frågar om han hört rätt, han försöker samla sig, Nate rusar ut, tumult utbryter och Nate blir skjuten av dörrvakt. Hela sista avsnittet går till att sörja Nate, och då slår det mig, som en blixt från klar himmel (och jag bannar mig själv för att jag inte förutsatt detta): detta var grejen hela tiden. Kingdom är en berättelse om fragil och bräcklig maskulinitet, om heteronormativa mönster, om förväntad heterosexualitet, om Nate. Den småputtriga historien har varit det som hållt ihop serien, Nate har varit seriens nav, det som för det hela framåt. När Nate tar av sig masken så krackelerar det, allt ramlar samman för att den som likt Atlas bar upp himlen, inte orkar hålla längre. När Nate får vara sig själv, blir det för mycket för den här sortens maskulinitet, de klarar inte av det. När någon går över den homosociala gränsen och begär manskroppar, då rämnar det.

Jag har tänkt en del på Raewyn Connell på sista tiden, om teorin om hegemonisk maskulinitet. I korthet kan man säga att Connells teori bygger på att det finns flera olika sorters maskuliniteter som har olika mycket makt och handlingsutrymmer baserat på kontexten. I Kingdom är det en hård maskulinitet som har högst status, i en annan kontext är det en annan. Det är inte alltså män per se som har makt, utan maskulina normer och förväntningar på män, den man som passerar och lever upp till dessa kriterier som gäller där just han är vinner. Om man ska förenkla det hela något. Kingdom är en av de bästa gestaltningar jag har sett på det området, någonsin. Delvis för att de låter det här ta tid, de snabbspolar inte utan bygger upp det hela över tre säsonger och slutar med ett crescendo. Kingdom utspelar sig inte bara i en amerikansk MMA-värld utan också en värld tydligt präglat av arbetarklassideal och en viss form av maskulinitet får tydlig hegemoni (hegemoni innebär den ledande ställning som en person, en organisation eller ett land kan ha, utan att ha fullständig makt). Det är i grund och botten rätt genialt, men också frustrerande. Frustrerande för att jag gärna hade sett att de hade utforskat det här mer, utforskat relationen mellan Nate och Alvy och sett vad som hänt med en öppen homosexuell man i en starkt homosocial miljö som premierar en våldsam och självdestruktiv (som i att de använder våld för att lösa problem utanför MMA-ringen samt självmedicinierar med alkohol) maskulinitet.

 

 

Stockholm Pride – Transforming och Regnbågstv

Idag är det Stockholm Pride. Jag medverkar på en programpunkt, där jag, Julia Skott och Linus Fremin talar om regnbågstv, och ställer oss frågan om ungdomsserierna är bättre än de för vuxna. Vårt samtal äger rum i Foajé 3, 13.00 den 2:a augusti i Pride House. Du behöver inte ha Prideband.

Och på tal om ungdomar så vill jag slå ett slag för Transforming – en dokumentär som Camilla Gisslow och Tallbergs Förlag ska producera i höst, om transbarn och deras föräldrar. Här nedan kan du se en video där hon berättar om filmen, och från den 14:e augusti kan du vara med och stödja den via Indiegogo.

Camilla medverkar idag i ett samtal med Erica Findell, klockan 16 i Panorama.

Ett sista tips. Om du gillar Ljudböcker är Nextory stället för dig, om du dessutom anger Koden Tallberg får du 30 dagar kostnadsfritt.

The TV-kids are all right – Samtal under Stockholm Pride

Är det i ungdomsserierna som allt händer? Årets regnbågs-TV-snack handlar om hur serier om och för tonåringar verkar vara mycket bättre på representation och mångfald när det handlar om sexualitet och identitet, än vad “riktig” TV är. Skribenterna Emil Åkerö, Julia Skott, och Linus Fremin diskuterar bra och dåliga exempel.

Samtalet är ett samarbete mellan Kuppproduktion och TVDags och äger rum i Foajé 3 under Stockholm Pride.

För den som inte vill vänta, eller vill värma upp med något, finns ett Poddavsnitt där Emil Åkerö och Julia Skott pratar med Markus Sterky som är utbudsstrateg på SVT om representation och hur SVT tänker när de köper in eller producerar eget.

 

Veckopojkvännen

Det har varit en konstig inledning på sommaren i år. Ungefär allt jag har producerat nu under våren har släppts under juni/juli, jag har möten inbokat in i mitten av juli och dessutom har jag en lista med museer att avverka eftersom jag i höst ska utbilda mig till Stockholmsguide.

En rätt stor nyhet är att vid våren 2018 släpps Veckopojkvännen på Tallbergsförlag. Veckopojkvännen är ett manus jag har arbetat på ett tag, baserat på ett manus jag producerat i samband med projektet Ung scen/lab vid Ung scen öst 2010. Caspar och David, som boken handlar om har följt med mig sedan dess och det har varit en strävsam process, men nu ska de bli bok.

Boken beskrivs så här på förlagets hemsida:

Caspar och David träffas på resecentrum på väg och ifrån olika ställen. Utan att förstå hur eller varför så dras de till varandra och inleder en relation som får dem att pröva och ifrågasätta sina ideal och bakgrunder.

De kommer överens att pröva att bli pojkvänner för en hel vecka, de flyttar ihop och måste lära känna varandra snabbt. Hur ska deras förhållande forma sig? Vilka konflikter uppstår? Den stora konflikten mellan dem blir snarare hur de ska förhålla sig till omgivningen än till sig själva.

Boken släpps våren 2018, men vi kör smygrelease i höst i samband med Bokmässan, du kan förbeställa boken här.

Men innan Bokmässan är det Stockholm Pride, och jag är med och pratar om RegnbågsTV igen. Vi har inte fått datumet än, men temat avslöjar vi i det här avsnittet av TVDags-podden där vi pratar med Markus Sterky som är utbudsstrateg på SVT.

Jag har även skrivit en Artikelserie för Arbetsvärlden.
Del I
Del II
Del III

Samt en artikel om skärpningen av diskrimineringslagstiftningen. 

Jag har även skrivit en artikel om hur Howard Ashmans hiv-status påverkade filmerna om Skönheten och Odjuret. 

Utöver det har jag skrivit en artikel om fanfiction för Författaren och och min kultursida i Allt om Diabetes, de finns dock inte digitalt.

 

 

Finding Prince Charming – En analys

TV4 Play har under våren sänt Logos Finding Prince Charming, som marknadsförts som historiens första dajting realityserie med endast homosexuella män. Jag brukar inte skriva om realityserier, eftersom de inte intresserar mig på samma sätt som fiktionen. Men nu tänkte jag göra ett undantag och skriva lite om Finding Prince Charming. 

Vi börjar med grundpremissen, 13 homosexuella män bor tillsammans i ett hus och ska tävla om inredningsdesignern Robert Sepúlveda Jr.

Bildresultat för robert sepulvedaUnder veckorna som går ska han skicka hem män han inte klickar med, i en så kallad Black Tie Affaire där han helt enkelt tar tillbaka slipsen han gett dem vid första tillfället (förutom tre som han skickade hem direkt). De 13 männen är castade så att det finns olika personligheter och jag tänker att vi ska stanna upp här en stund. Vi har till exempel Danique, en feminin affärsanalytiker som blir hemskickad i vecka tre. Danique säger innan han blir hemskickad att det är få killar som vill dejta honom, de flesta ser honom som en vän. Klipp till ceremonin med Robert som säger precis det. Danique står här som symbol för vad som inom bögdejtandet kallas för masc for masc eller ”no fats, no femes, no asians”, ”Killar som vill ha killar”-gruppen på QX är ett annat exempel på den här internaliserade homofobin där homosexuella skyr den fjolliga bögen som pesten. Detta eftersom han sänker deras marknadsvärde, ett marknadsvärde som definieras av att uppfattas som heterosexuell som mycket som möjligt för att passera som så ”normal” som möjligt och slippa förtryck och andra repressalier. Nu ska jag väl vara rättvis och säga att jag här nu beskriver Daniques upplevelse, inte Roberts agerande.

För Robert väljer att rätt långt in i processen behålla skönhetsexperten Robby, som kan vara det campigaste vi sett på TV sedan Jack i Will and Grace. Konflikten mellan Robert och Robby kan beskrivas enkla ordalag som att Robby är för glad och inte tillräckligt djup för finkulturella Robert. Här blir jag påtagligt självmedveten, personligen anser jag att hurtiga och käcka människor av Mia Törnbloms kaliber är oärliga människor som döljer något och som gör världen sämre i sin maskerad. Det är liksom inte möjligt att vara så glad och käck som Törnblom alltid är, det är så tydligt en manöver för att dölja sitt genuina jag bakom något annat. Men så ser jag Robby som pratar om att han vill vara glad och uppåt, men han kan samtidigt visa sina svartare känslor. Han är transparent, samtidigt som han tydligt väljer att inte skämmas för att vara flambojant. Du kan nämligen vara glad, flamboyant och för den delen hurtig så länge du inte använder det som en sköld att gömma dig bakom utan visar upp hela din personlighet. Det är ungefär också vad Robert säger till Robby när de skiljs åt.

Bildresultat för robert sepulveda gif

 

Och Robby verkar inte ledsen för det, han sa till Vulture:

I was going to give it back to him anyways, even if he asked me to keep it, because love wasn’t there. When someone asks you to be a different version of yourself, that’s not a person I want to be with.

Där säger han också:

The whole thing is a bit of a strange conceit, honestly, so I’m curious about what your motivation was to go on the show:
It’s interesting because the boy I’m dating now, I met him two weeks before we started filming the show. And I was like, ‘Fuck.’ Here I am, connected with a boy who’s just so sweet, so cute but now I have to go on this show. And I honestly did say no. The casting director was like, ‘Robby, we think you’d be brilliant on the show. You make great TV.’ And I said, ‘Well, you know, I’m kind of falling in love with someone already.’ He’s like, ‘No, no, no, no. You know, it’s not about that. Go there. You’ll make friends that you’ll have for the rest of your life. And if you were to fall in love with this bachelor character, Prince Charming, then so be it.’ So I went into it with that attitude: That there was no lack of love in my life. If destiny came in and Robert and I were meant to be, then that’s what would happen. So, I was neutral: I was open to falling in love with Robert, but I wasn’t thirsty.

I castingen finns också Paul, vars partner tagit livet av sig ungefär ett år innan serien spelas in. Paul har därför svårt att släppa någon in på livet, men försöker det bästa han kan. Och nu måste vi prata lite om Robert Sepúlveda Jr. Förutom att jag personligen har svårt att förstå varför samtliga 13 ungkarlar faller för honom (eller jo, det är reality vilket innebär att det finns manus och regi i det hela för att skapa en illusion), framförallt sett till hans personlighet. Han är väldigt tydligt med att de han träffar måste vara jordnära, ärliga och helst av allt vilja slå sig bopolarna och bilda familj. De får träffa hans familj, tävlar i vad de kommer ihåg om hans liv och vinner som i alla dejtingsåpor en dejt. På flertalet dejter hettar det till, rejält. Jag vet att detta är realitytv men att Logo vill få mig att tro att Robert och de han dejtar inte ligger med varandra under processen får mig att skratta, på samma sätt som att det finns 13 homosexuella män som bor tillsammans, de blir alla förälskade i Robert och inte en enda i en annan deltagande. Det känns inte trovärdigt någonstans.

En som inte köper spelets regler är Chad, som får nog av att gå på dubbeldejter med Robert där de är flera som ska tävla om hans uppmärksamhet. I vecka sex sliter han av sig sin slips, säger att han inte vill ha en player, packar sina saker och beger sig därifrån. Bristen på monogami blir helt enkelt för mycket. Och det är ju en något tragisk känsla när du befinner dig i det här spelet, vilket leder oss till finalen.

I finalen står det mellan Eric och Brandon. Eric har tidigare under säsongen kommit ut med att han är HIV-positiv till Robert, eftersom att Robert ansåg att Eric var för tillknäppt. Eller som Robby beskriver det:

 I mean, I don’t think Eric and Robert had a conversation up until that moment when he came out as HIV positive. It seems as if they just stared at each other. Eric would look into his eyes, and Robert would be like, ‘I really like you. I want to get to know you more.’ It was just such a joke the whole time. Robert is attracted to people just like him: Dry.

I det avsnittet avslöjas också en hemlighet som blev en kontrovers när programmet sändes, Robert har under sina collegeår arbetat som escort. Han beskriver hur han mådde dåligt och hade svårt att lita på män men att eskorterandet gjorde att han kunde betala sin hyra och sin collegeavgift. Eftersom att detta sändes i USA blev det såklart moralpanik. Och inte heller väljer programmet att gå till botten med detta, och prata om ohälsan hos homosexuella män (det är ju underhållning gud bevars). Och större delen av finalen går ut på att Robert pratar om att han är kär i både Eric och Brandon och inte kan välja, under tårar väljer han till slut Eric. Ett val som lett till att Robert fortfarande är singel för övrigt. En sammanfattning av varför kan ni läsa här. 

Bildresultat för finding prince charming finale gif

Och ungefär här kände jag att måttet var rågad. Jag vet att detta är reality och att det bygger på ett koncept och att det är USA och bla bla. Men, frågar jag mig, varför inte låta honom välja båda två och faktiskt producera ett program som fyller en funktion? Är det för mycket begärt med ett program som inte bara har män som dejtar varandra, utan också kan göra det på ett sätt som inte är total ripoff utav heteronormativa dejtingprogram där folk knappt håller handen? Om nu Robert är lika förälskad i två stycken, varför inte utforska det istället?

Svaret finner vi nog i en dialog mellan Robert och programledaren Lance Bass. Robert säger till Lance att han vill ha det som Lance har, en familj bestående av man och barn. Revolutionen inställd på grund av bekvämlighet. Det går bra att måla regnbågsövergångsställen och prata om HBTQ-frågor men att faktiskt göra något subversivt i form av att ifrågasätta äktenskap och barn-tropen går tydligtvis inte. Inte för att jag förväntade mig det heller, men det vore roligt att få bli överraskad.

 

Jag ger dig solen

Det är kanske ett år sedan jag läste Jag ger dig solen, av Jandy Nelson. Vid den här tiden för ett år sedan var det lite för mycket kaos som pågick samtidigt så boken blev liggandes i hyllan, och sedan nerpackad och uppackad i en ny hylla. Men jag har inte kunnat sluta tänka på Nelsons briljans under tiden. Jag ger dig solen handlar om tvillingarna Noah och Jude. I delarna där Noah berättar är de 13, i delarna där Jude berättar är de 16. I de senare kapitlen så pratar de inte med varandra, sett till det som händer i kapitlen där de är 16. Själva intrigen är svår att förklara utan att säga för mycket men kortfattad så är både Jude och Noah konstintresserade, Noah ses som en tönt medan Jude är den populär pojkflickan. Just konstintresset går igenom handlingen, och vilka de möter genom det.

Jandy Nelson har en imponerande förmåga att sy ihop sin intrig, och det är svårt att berätta om hantverket utan att säga för mycket. Jag ger dig solen måste upplevas och läsas för att man ska förstå, det är högklassig litteratur men med kioskvältartendenser.

Det här inte en recension, utan ett rent boktips. Läs, för din egen skull.

Jag ger dig solen

Jandy Nelson

Gilla Böcker