Riverdale och Kevin Keller

Jag har inte skrivit så mycket om Riverdale innan. Eller jo, jag har gjort en intervju med Dan Parent för Syre. Dan Parent är serieskapare som skapat Kevin Keller, en homosexuell figur i Ackes värld.

Men nu ska vi inte prata om den tecknade serien, utan om TV-serien Riverdale, som är baserad på serien. Acke-serien utspelar sig i en form av 1950-tal, medan TV-serien utspelar sig idag, även om delar av USA inte verkar ha lämnat 1950-talet bakom sig.

Men det jag vill prata om är det senaste avsnittet och Kevin Kellers homosexualitet i relation till den heteronormativa omgivningen. Här har vi nämligen den homosexuella nationalsporten crusing.

Betty, som är Fröken Präktig blir naturligvis jätteupprörd. Det är roligt att hon tycker han att ska hänga på Grindr och hitta sexpartners dock, och att det är just ut i skogen som är det farliga (om vi nu bortser från att det går runt en mördare, vilket inte verkar vara Bettys främsta argument). Vi kan se hur det går med Kevins löfte här:

Här tycker jag att vi ska titta extra på två saker.
1. När Betty säger att Kevin inte sätter värde på sig själv, genom att syssla med den här fula formen av sexuell praktik som inte är rosenblad och tända ljus framför en brasa.
2. När Kevin lyfter det faktum att de inte har samma villkor och förutsättningar, det är sällan ungdomsserier vågar vara så ärliga.

Och så tar vi lite positiva nyheter, från Disney:

Den homosexuella och staten

Påståendet att yttrandefriheten är statens angelägenhet och inte civilsamhällets och de kommersiella arenornas, är förbluffande naivt. Vi kan aldrig vara säkra på att staten är god, och börjar den vackla är det för att medborgarna gett den mandat att göra det.

Citatet ovan är Åsa Linderborgs, kulturchef på Aftonbladet, när hon summerar debatten kring bokmässan. Förutom att Lindeborg är väldigt slängig i sin text, på gränsen till intellektuellt ohederlig, har hon fel i detta med yttrandefrihet. Yttrandefrihet är vår rättighet att inte bli censurerad och möta repressalier av staten. Det innebär att staten inte förhandsgranskar sådant som ska publiceras, och inte heller drar upplagor. Yttrandefrihet är en rättighet som skyddar oss mot staten, men den gäller inte på andra arenor. Om jag tar bort din kommentar på min blogg, eller på min Facebooksida, är det inte att begränsa din yttrandefrihet. Du får yttra dig, bara inte här. Yttrandefrihet innebär inte att alla måste lyssna, det innebär inte att du har rätt att säga vad som helst, när som helst till vem som helst, och det innebär framförallt inte att du har rätt att stå oemotsagd.

Sedan tar Linderborg i från tårna och slår ihop civilsamhället och de kommersiella arenorna till en aktör. Här pratar vi om intellektuell ohederlighet så att det sjunger om det. Skillnaden är nämligen markant och stavas demokrati. Det civila samhället är i de flesta fall något som bygger på ett demokratiskt styre, det gör inte företag. Kommersiella arenor, som Linderborg kallar dem, är oftast företag och företag är helt enkelt inte demokratiska. Det går emot deras grundidé. När Maria Källsson, VD för Bokmässan pratar om yttrandefrihet vet hon inte vad hon pratar om. En kommersiell aktör kan helt enkelt inte använda yttrandefrihet som argument, det är att urholka begreppet på sin innebörd. Som företag bestämmer du vilka du vill ha med på din kommersiella arena, och du styrs av profit. Det är inget fel i att säga ”alla som betalar för sig får medverka”, det är acceptabelt om än problematiskt. Men att prata om yttrandefrihet är bara larvigt.

Men jag var på Bokmässan, i jobbet. Jag är tveksam till konsumentmakt som metod, eftersom det lägger ansvaret på individen och inte på systemet, men siffror talar sitt tydliga språk. Bokmässans besökarantal gick ner med cirka 35 procent, och de som får betala för det är de små och medelstora förlagen. Vi stod i samma korridor som Nya Tider, på Lördagen så prydde vi vår monter med regnbågsmaterial som en manifestation. Men det var tomt, tomt med folk.

Och nu kommer vi in på den andra meningen av Linderborgs citat, den mening som är en korrekt iakttagelse och som vi kanske behöver diskutera mer. För även om bara yttrandefrihet gäller mot staten, så är inte staten en garant på den är god. Vi behöver inte gå långt för att se exempel på detta, bara i hur situationen ser ut för HBTQ-personer runt om i vissa delar av världen. Och här är grejen, det är ofta staten som står för det förtrycket. Det är polisen som arresterar och trakasserar, det är myndigheter som diskriminerar och så vidare. Vi kan alltså inte luta oss mot staten som moraliskt rättesnöre, för att staten styrs av människor och deras åsikter. Människor som bara gör sitt jobb är därför inte heller något vi kan luta oss mot, för även om de gör sitt jobb så kan det jobbet faktiskt vara att begränsa olika individers fri- och rättigheter på grundval av att de inte passar in.

 

Bildresultat för alata out in the dark

Som i filmen Tel Aviv, eller Out in the dark (Alata) som den heter i orginal. En film från 2012 om hur den Palestinske studenten Nimer träffar israeliske advokaten Roy och hur deras kärlek utvecklas i en kontext där de har gränser, nationer och stater emot sig. Eller människor, de har människor emot sig, för det är människorna som hittat på det här med gränser, nationer och stater. På samma sätt är det människor som ställer grupper mot varandra, det är människor som utpressar Nimr att de ska avslöja hans sexualitet för hans föräldrar, det är människor som fått för sig att Nimrs lillasyster inte kan bli gift om det kommer ut, det är människor som anser att andra människor är mindre värda än dem. Det är människor som styr staten, inte staten som styr människor, anständigheten och möjligheten till ett drägligt liv för fler människor styrs också av människor.

Så, Åsa Linderborg har rätt i att vi inte kan lita på staten, men fel i att ett företag kan använda yttrandefrihet för att friskriva sig från ett redaktionellt ansvar och låta vem som helst agera i deras arena. Det är alltså inte beslutet att låta Fria Tider vara där som jag kritiserar med detta, utan just argumentationen om yttrandefrihet.

Men samtidigt, har vi alla ett ansvar. Alla våra handlingar är politiska i den mån att de påverkar andra människor, således är det personliga politiskt.  Därför kan vi inte heller jämföra vad som helst, och i yttrandefrihetens namn tillåta vad som helst. Nej, vi kan faktiskt inte i yttrandefrihetens namn tillåta att organisationer som vill utsätta individer för våld att framföra sina åsikter i offentligheten. Det offentliga rummet är allas, och där är viktigt att personer inte känner sig hotade till livet. Vi kan inte heller jämföra organisationer som vill se en annan fördelningspolitik med organisationer som vill ha ihjäl individer.

Det är faktiskt inte svårare än så här: demokratin är fragil och att låta de som vill motverka demokratin härja fritt, i demokratins namn, är inte en rimlig hållning. Vi måste helt enkelt inse att demokratin inte klarar sig själv utan måste vårdas och staten inte är garant för det, utan att den styrs av människors etik. Frågan är vilken, en som vill människor väl eller en som vill vissa människor illa?

Bokmässan

Den här veckan är det Bokmässan i Göteborg och jag är med och pratar kring min roman Veckopojkvännen. Jag är dels med inne på Bokmässan och på ETCs arrangemang Bokmassan som äger rum utanför.

Här är mitt schema:

Heden, vid Skandinavium
13.30-14.00
Hur framställs regnbågsförhållanden i litteraturen?
Jag och Samuel Karlsson samtalar.

I Tallbergs Förlags monter A04:14.
Fredag
15.30-16.00
Kärlek över klassgränserna – nu och då
Jag samtalar med litteraturrecensenten och översättaren Paulina Helgeson om min bok Veckopojkvännen, Jane Austen och kärlek över klassgränserna.

Vid följande tider kan man komma och möta mig i montern och prata med mig om min bok:

Torsdag: 14-15
Fredag: 11-12, 14-30-15.30
Lördag: 17-18

På söndag så flyger jag till Umeå och föreläser mellan 14.00-15.30 under rubriken Att vara bög på de heterosexuellas villkor –homonormativitet och internaliserad homofobi. Det sker i folkets hus – Oden.

 

Kingdom och den sura karamellen

Jag kanske borde skriva om Stockholm Pride, men först måste jag terapiskriva om Kingdom som hade sin seriefinal den här veckan. Först en recap: Kingdom har gått i tre säsonger och utspelar sig i MMA-världen, där Nick Jonas har spelat den homosexuella figuren Nate. Genom de två andra säsongerna har jag gnällt och ropat om queerbating, där Nate hårt marknadsförts som homosexuell men vi knappt sett honom göra något. Hela första säsongen gick och slutade med att Nate sög av en kille på en fest. I säsong två berättar han för sin bror, den ständiga screwupen Jay och börjar ligga lite. Fortfarande var detta på total sparlåga dock, det var andra linjer i berättelsen som fick status medan Nates linje låg i bakgrunden och puttrade. Och så kommer säsong tre, han berättar för sin mamma, en annan MMA-fighter vill inte slås mot honom för att ryktet har gått. Och så berättar han för sin pappa, denna machoman som hellre vevar med armarna än att prata om känslor. Han frågar om han hört rätt, han försöker samla sig, Nate rusar ut, tumult utbryter och Nate blir skjuten av dörrvakt. Hela sista avsnittet går till att sörja Nate, och då slår det mig, som en blixt från klar himmel (och jag bannar mig själv för att jag inte förutsatt detta): detta var grejen hela tiden. Kingdom är en berättelse om fragil och bräcklig maskulinitet, om heteronormativa mönster, om förväntad heterosexualitet, om Nate. Den småputtriga historien har varit det som hållt ihop serien, Nate har varit seriens nav, det som för det hela framåt. När Nate tar av sig masken så krackelerar det, allt ramlar samman för att den som likt Atlas bar upp himlen, inte orkar hålla längre. När Nate får vara sig själv, blir det för mycket för den här sortens maskulinitet, de klarar inte av det. När någon går över den homosociala gränsen och begär manskroppar, då rämnar det.

Jag har tänkt en del på Raewyn Connell på sista tiden, om teorin om hegemonisk maskulinitet. I korthet kan man säga att Connells teori bygger på att det finns flera olika sorters maskuliniteter som har olika mycket makt och handlingsutrymmer baserat på kontexten. I Kingdom är det en hård maskulinitet som har högst status, i en annan kontext är det en annan. Det är inte alltså män per se som har makt, utan maskulina normer och förväntningar på män, den man som passerar och lever upp till dessa kriterier som gäller där just han är vinner. Om man ska förenkla det hela något. Kingdom är en av de bästa gestaltningar jag har sett på det området, någonsin. Delvis för att de låter det här ta tid, de snabbspolar inte utan bygger upp det hela över tre säsonger och slutar med ett crescendo. Kingdom utspelar sig inte bara i en amerikansk MMA-värld utan också en värld tydligt präglat av arbetarklassideal och en viss form av maskulinitet får tydlig hegemoni (hegemoni innebär den ledande ställning som en person, en organisation eller ett land kan ha, utan att ha fullständig makt). Det är i grund och botten rätt genialt, men också frustrerande. Frustrerande för att jag gärna hade sett att de hade utforskat det här mer, utforskat relationen mellan Nate och Alvy och sett vad som hänt med en öppen homosexuell man i en starkt homosocial miljö som premierar en våldsam och självdestruktiv (som i att de använder våld för att lösa problem utanför MMA-ringen samt självmedicinierar med alkohol) maskulinitet.

 

 

Stockholm Pride – Transforming och Regnbågstv

Idag är det Stockholm Pride. Jag medverkar på en programpunkt, där jag, Julia Skott och Linus Fremin talar om regnbågstv, och ställer oss frågan om ungdomsserierna är bättre än de för vuxna. Vårt samtal äger rum i Foajé 3, 13.00 den 2:a augusti i Pride House. Du behöver inte ha Prideband.

Och på tal om ungdomar så vill jag slå ett slag för Transforming – en dokumentär som Camilla Gisslow och Tallbergs Förlag ska producera i höst, om transbarn och deras föräldrar. Här nedan kan du se en video där hon berättar om filmen, och från den 14:e augusti kan du vara med och stödja den via Indiegogo.

Camilla medverkar idag i ett samtal med Erica Findell, klockan 16 i Panorama.

Ett sista tips. Om du gillar Ljudböcker är Nextory stället för dig, om du dessutom anger Koden Tallberg får du 30 dagar kostnadsfritt.

The TV-kids are all right – Samtal under Stockholm Pride

Är det i ungdomsserierna som allt händer? Årets regnbågs-TV-snack handlar om hur serier om och för tonåringar verkar vara mycket bättre på representation och mångfald när det handlar om sexualitet och identitet, än vad “riktig” TV är. Skribenterna Emil Åkerö, Julia Skott, och Linus Fremin diskuterar bra och dåliga exempel.

Samtalet är ett samarbete mellan Kuppproduktion och TVDags och äger rum i Foajé 3 under Stockholm Pride.

För den som inte vill vänta, eller vill värma upp med något, finns ett Poddavsnitt där Emil Åkerö och Julia Skott pratar med Markus Sterky som är utbudsstrateg på SVT om representation och hur SVT tänker när de köper in eller producerar eget.