fbpx

En text om SD och den lägre medelklassen

Min pappa klarar inte av att se på Svensson, Svensson. För det är den TV-serie som pratar om småborgarna. Inom kulturen finns det tre typer av familjer. Den fattiga familjen som bor i ett lägenhetskomplex från miljonprogramet, den medelmåttiga familjen i sin villa och så överklassen på sin parnass. Dessa stereotyper känner vi alla till, vi kan dem utan och innan, men vad händer med de som finns i skarven? De familjer som bor i radhus, med pengar till förnödenheter men inte till att åka till Kreta. Jag pratar om den undre medelklassen, de som inte syns, men som ändå är rätt vanliga. Pappa identifierar sig med Gustav Svensson, bor i radhus, har en fru med högre lön och som dras med mindervärdeskomplex. När jag växte upp på 90-talet i radhuslängan i småstaden Västervik så var det tydligt att vi i radhusen inte var lika fina som de i villorna precis bredvid. Vad är det egentligen som skiljer mer än vår boendeform? Jo, det är i grunden en systematisk stigmatisering.

Mina föräldrar var lägre tjänstmän och egna företagare när jag växte upp, vi hade pengar men också skulder på banken. När mina klasskamrater åkte på charter på somrarna så åkte vi till mina släktingar i Stockholm. Det är viktigt i sammanhanget för här någonstans ser man skillnader. Vi hade resurser att åka inom landet, jag har sett mycket av Sverige. Det finns de som knappt varit i Stockholm ens en gång, knappt utanför Kalmar län. Och så finns det de som åkte utomlands titt som tätt. Här ser vi en klasskillnad, något som skiljer människor åt. Men det som främst intresserar mig är skillnaden i kulturellt kapital och kulturella förebilder. När jag var liten var Disney-dags den stora upplevelsen. Varje fredag klockan sju satt hela familjen samlad framför TV:n och tittade. När Göran Hägglund pratar om verklighetens folk så tänker jag att det är det här han menar. Familjerna utan kulturellt kapital.

Enligt Göran Hägglund är verklighetens folk de som ”lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand.” och kan enligt Hägglund vara ” allt från undersköterskor till professorer”. Här någonstans så tror jag att Hägglund och jag inte lever i samma universum. Att jämställa professorer och undersköterskor med varandra på det sättet är att totalt bortse från skillnaderna i kapital. Framförallt är det nog en skillnad på deras kulturkonsumtion. Om vi får generalisera lite så kan vi nog tro att professorn går oftare på opera än undersköterskan. Det som intresserar mig är varför det är så. Vi vet sedan gammalt att de flesta på högskolan kommer från studievana hem, och här har vi nog en knäckfråga. Personligen tror jag att vi påverkas mycket av hur vi växer upp. Jag är uppvuxen med Disney och Knasen. Den kulturella skolning jag har kom först på gymnasiet och senare på universitetet. Att jag skulle studera på universitet sågs som självklart, trots att mina föräldrar och mor- och farföräldrar inte gjort det. Pappa började studera först när jag var 12 år. Trots det har jag alltid pushats till att tro på min förmåga och att ta för mig. Undrar om det hade varit samma om jag växt upp med arbetarföräldrar? För det här är viktigt, min morfar är bonde, mormor hemmafru, farmor och farfar hade blomsteraffär som pappa sen tog över innan han blev trädgårdsingenjör och mamma är läkarsekreterare. Ett gränsland av inkomster och bildning – min farfar kände inte till Trollkarlen från Oz, men Trollkarlen från Id (serie som går i tidningen Knasen).

Först på universitet fick jag en uppfattning av kulturen och kunde lära mig uppskatta kulturen på ett annat sätt, men kände mig främmande i mycket som jag inte kände till. Just bristen på det kulturella kapitalet tror jag är problemet. Med en politik som säger att vi inte ska konsumera kultur utan istället sitta vid våra köksbord och tala om ”skolan, om hushållskassan, om de gamla föräldrarna, om hur det går på jobbet, när man skall få tid för varandra och om hur man skall pussla ihop nästa helg. Oftast har man över huvud taget inte tid att förhålla sig till alla konstigheter.” Kulturen får inte vara för hårdsmält för Hägglund, utan den ska vara som Lotta på Liseberg. Lite sång, lite skratt och så lite lotteri. Ingen reflektion, ingen analys utan endast lättuggat och lättkonsumera. Jag har inget emot lättsam kultur (vilket är ett bättre ord än fulkultur), men det är problematiskt när det ställs mot kultur som kräver mer eftertanke. Problemet är ju just det att i den lägre medelklassen så är kultur synonymt med det svåra och obegripliga. Buskis, Ulf Lundell och föreställande konst är inte ens kultur, för det är något som går att förhålla sig till. Kultur blir synonymt med sådant som inte går att förstå medan det man själv konsumerar blir till något annat. När Hägglund pratar om performance-vrål och tar avstånd från normkritik så visar han att kultur är för svårt för att förstå och att Verklighetens folk i princip är för dumma för att förstå. När de som är Verklighetens folk förstår att det är dem han pratar om och att hans resonemang i slutänden leder till att de är mindre värda eftersom ingen bryr sig om dem kan det bli farligt. Någon som är smartare (och farligare) än Hägglund kan ta dem i handen och säga ”vi ser er! men de andra de är dumma, dem måste vi motarbeta”. Småborgarna ligger närmare främlingsfientligheten än vad vi kan tro.

Låt oss nu säga att det är småborgarna som är verklighetens folk. Låt oss sedan säga att dessa känner sig osedda. I ett test på Facebook som är till för att skämta med Kristdemokraterna så kan man på frågan om klasstillhörighet välja ”Kulturell medelklass, övre medelklass, överklass och arbetarklass” inte ens här finns den lägre medelklassen. De syns inte, de finns inte. De är osynliga, trots det så är de många, och de är verkliga. De är verklighetens folk. Folk som inte bryr sig om politik, för politikerna pratar aldrig om deras problem, eller vardag. Och gör de det så ville de bara förbjuda eller ifrågasätta något. Det pratas bara om andras problem, om integration, arbetslöshet och jobb. Småborgarna har jobb, de vill inte ha några besvär och känna sig fria. De har alltså begränsad bildning, begränsat kulturellt kapital och känner sig osynliga. Ett parti som då lägger skulden på en annan folkgrupp kan i sådana fall vara lockande. Jag pratar inte längre om Kristdemokraterna, även om de gjort sig skyldiga till en del skuldbeläggning. Nej jag syftar på Sverigedemokraterna. De flesta analytiker är överens om att SD:s politik bygger på martyrskap, de känner sig osynliggjorda och de säger något som ingen annan vågar säga. SD värnar om den något ohistoriska ”svenska kulturen” och att saker ska vara som det alltid varit. SD skriver på sin hemsida ”I dagens Sverige förringas och förnekas det svenska kulturarvet och den svenska identiteten till förmån för utländska kulturer. I dagens Sverige går en alltför stor del av det skattefinansierade kulturstödet till mångkulturella, destruktiva och elitistiska kulturyttringar”. Förutom att man kan ställa sig frågan vad de menar med det svenska kulturarvet då stora delar av vår kultur är inlånad och assimilerad så har de samma tankesätt som Hägglund, kulturen har blivit elitistisk och för svår för gemene man att begripa. För att råda bot på detta så vill SD ”höja de statliga anslagen till de föreningar, organisationer, myndigheter och institutioner vars verksamhet syftar till att bevara och levandegöra det svenska kulturarvet.” samt införa en svensk kanon. SD vill skapa en bild av en autonom svensk kultur, de bortser från att i princip alla traditioner som brukas i Sverige har kommit utifrån. Kristendomen, kåldolmar och familjen Bernadotte är alla komna från andra länder till Sverige och blivit en del av vår kultur. Om man bortser från midsommar så är de svenska traditionerna ett enda hopplock av influenser. Men det är det tydligen inte alla som vet, eller vill veta. De är låsta vid sina traditioner och vill inte att dessa ska ifrågasättas eller förändras.

Om det finns något som är typiskt för medelklassen så är det traditionsbundenhet utan konvention men med konformitet. Den undre medelklassen saknar generellt sett en vilja att frångå normer och strukturer och handlar utifrån principen ”det är så man gör” och ”alla andra gör ju så” utan att ifrågasätta sina val. Då är det lätt att köpa Sverigedemokraternas politik. Jag tror inte riktigt på bilden av att det är underklassen som röstar på SD, för underklassen lever på samma villkor och mitt ibland invandrarna. I Sverige har vi en stark tradition av arbetsinvandring och invandrare och underklassen får ofta leva sida i sida i bortglömda miljonprogramsområden och invandrarna ser vi ofta inom de arbeten som den välbeställda medelklassen ändå inte vill ha, som vården, kassan på McDonalds eller städare. Arbetare och invandrare går hand i hand.

I radhusområdet är invandrarna endast en grupp långt borta, en grupp som riskerar förstöra det som är Sverige. De utmanar det som är typiskt svenskt och står för oreda i det trygga samhälle som småborgarna vill leva i. Och det är ju ingen som pratar om problemet, det är som en hemlighet som ingen talar om. Det kan då vara frestande att söka sig till sanningssägare, de som säger det där som ingen vågar tala om. Främlingsfientlighet bygger oftast på känslan av utanförskap och att man är missförstådd, samt att man vill hitta någon att lägga skulden för sina problem på. Och här har vi konsekvensen av att förtiga ”vanligt folk” och där kanske Hägglund har en poäng. Vi kanske borde lyfta fram vanligt folk oftare, framförallt inom kulturen. Men det är sällan vi har seriösa diskussioner om klassbegreppet. Den enda gången vi får prata om klass är parodier som ska skratta åt, och säga att ”sådant där finns ju knappt”.

Vi behöver prata mer om att klasskillnader faktiskt finns, att det finns de som lever mellan lagren och de behöver veta att de syns. Framförallt så behöver vi prata om att verklighetens folk finns, inte bara som skräckbegrepp hos Hägglund. Utan de är verkliga, de är många och de behöver känna sig sedda.

Citaten är tagna från Göran Hägglunds inlägg på DN Debatt ”Sveriges radikala elit har blivit den nya överheten” 2009-09-17 och från Sverigedemokraternas hemsida.

1 reaktion på ”En text om SD och den lägre medelklassen”

  1. Christian Håvestad

    Det är ju precis dessa människor som Hägglund pratar om. Med verklighetens folk menar han just de människor kultureliten föraktar. De som lever sina liv efter bästa förmåga och utan någon lust att bli skrivna på näsan att de därmed gör fel.

    ”Den undre medelklassen saknar generellt sett en vilja att frångå normer och strukturer”

    Vad du missar här är att det är medelklassen som utgör ”normerna” och ”strukturerna” i samhället. Alla normer och strukturer är resultatet av människors handlingar och livsval. Den svenska kultureliten (”elit” skall här ses som synonymt med ”vänstern”) är så nedlusad av postmodernistisk negativism att det enda som har värde enligt dem är normkritik. Jag vet inte om jag någonsin läst en recension där verkets positiva egenskaper är vad som utgör kvaliteten. Allt man hör är hur ”nyskapande” och ”ifrågasättande” det är. Samma sak gäller vänsterns syn på människor på det politiska planet. När män och kvinnor inte väljer att ta ut lika mycket barnledighet gör de fel enligt vänstern, eftersom de inte är ”jämställda”, att de är ”offer för strukturer” som per definition är dåligt och måste åtgärdas, just på grund av att det är en struktur. Cirkeldefinition staplas på cirkeldefinition. Och viljan att utforma sina egna liv spänner över hela befolkningen, oberoende av klass – från undersköterskor till professorer – och det är dessa människor som utgör verklighetens folk; de personer som kulturvänsterns politik drabbar. De som blir bortkvoterade. Det är detta som Hägglund ser och vänder sig emot. Han vill inte gå in och peta i människors vardag, bestämma hur folk skall leva sina liv eller sköta sina företag. Detta gör – faktiskt – Hägglund till den mest liberala kraften av alla partiledarna. Om han kan få med sig resten av sitt parti bort från förbudstänkandet är en annan femma.

    Och så en faktakorrigering; Sverige har inte alls haft en särskilt omfattande arbetskraftsinvandring under lång tid. På 70-talet frångick vi den politiken och inriktade oss på flyktingmottagande (http://www.nationalreview.com/articles/248263/sweden%E2%80%99s-quiet-revolution-duncan-currie). Det är (den ur alla synvinklar mest betydelsefulla) orsaken till dagens invandringsproblem och SD:s framgångar.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen