I lördagens Corren hade jag en artikel om hur hiv/AIDS har synts inom kulturen under året. Den har inte hamnat på nätet än så jag kan dessvärre inte länka. Men en sak som inte kom med i artikeln och som är oerhört viktigt för mig tänkte jag skriva om här istället. Vi pratar om vikten av representation. När jag var på eventet ”Homokulturens ABC” i somras så sade översättaren Stefan Ingemarsson ungefär så här ”Om man inte kan se sig själv i kulturen kan man inte heller förstå sig själv”.
Exakt just detta är det som driver mig i mitt arbete, det som gör att jag valt den metodik jag använder. Mina föreläsningar och utbildningar bygger på att utgå från kulturen för att förklara normer men även för att ge möjligheten till representation.
Jag brukar säga att när jag växte upp så kände jag bara till två homosexuella, Lucas i Skilda Världar och Mikki i Rederiet. Hade inte de två funnits så hade jag antagligen känt mig ännu mer ensam i världen. För genom att se att det fanns andra som mig där ute kunde jag känna att det jag var fanns. Det viktigaste här är just känslan av att existera, att känna att min identitet också är okej, den är något man kan vara.
Det här är varför jag tycker ”Torka aldrig tårar utan handskar” berättar mer än bara om AIDS. Det är även en berättelse om att söka sin idenititet och känna sig ensam, om att fly undan för att söka en ny värld. Men också att vandra i värld där det inte finns några avbildningar av det man är. Jag önskar att det vore lika lätt att vara homosexuell som att vara vänsterhänt men så lätt är det dessvärre inte. Att få se sig själv speglas i kulturen blir på det sättet ett sätt att förstå och förhålla sig till sig själva. Detta är något personer i majoritetssamhället sällan förstår, eftersom de ser sig själva reflekteras i princip uteslutande. De ser sina kärlekshistorier, sina livsval, sina dilemman och sina drömmar porträtteras och kan relatera, det är därför Solsidan är så populär.
Men det här är något jag tänker på i min vardag, eftersom mitt jobb är en stor del av vad jag gör. Jag skannar hela tiden efter porträtteringar av de som bryter mot normer som gäller sexualitet och könsuttryck. Dels för att använda som stoff i mitt arbete men också för mitt höga nöjes skull. Dessvärre har jag blivit en smula yrkesskadad med tiden. När jag igår såg på Downton Abbey så blev jag inte rörd till tårar ens av det faktum att en av de mest sympatiska rollerna dog, dock blev jag eld och lågor av den lantenta spänningen mellan Jimmy och Thomas? Och varför detta? Jo, för att jag vet att barnsäng var en vanligt öde på den tiden men homosexualitet var det inte. Många gånger handlar det om att leta efter nyanser, skilja på önsketänkande och klart analyserande. Det är här Fan Fiction-genren fyller en funktion, eftersom den kan fånga upp just den här formen av subversiva signaler och göra analyser eller leva ut sina fantasier i den fria formen som Fan Fiction tillåter (Här har jag skrivit om det utifrån Harry Potter och Draco Malfoy). När skaparna inte vågar bryta mot normerna kan deras läsare göra det istället.
det är också därför jag älskar Queer as Folk, det är inte längre är antytt och tolkbart utan är tydligt och direkt. Dessutom är det inte en fråga om ett homo-alibi som Marc st James i Ugly Betty, utan det är en mångfacetterad skildring av ett dynamiskt parallellt universum, de dramaturgiska bristerna till trots.
Ju fler skildringar det kommer, ju mindre kommer varje sådan betyda tills vi nått den kritiska massa där vi också är så pass vana vid