Om mål i livet.

Jag har haft kronisk livskris sedan maj 2011. I juni 2011 tog jag min examen (eller ja, jag fick mina examenspapper först i september men det är en struntsak), avslutade projektet ung scen/lab och skrev klart en roman, eller i alla fall var jag klar på Textlabbet på Bona Folkhögskola. Jag började mitt första riktiga sommarjobb inom det var jag utbildad till. Och jag hade kris. När jag inte arbetade så grät jag eller såg på Queer as Folk. Ibland så grät jag samtidigt som jag såg på Queer as Folk också. Jag har tidigare skrivit om hur Queer as Folk fick mig att inse saker om mig själv och på sätt och viss hjälpte mig ur det värsta av krisen.

Idag kommer jag gå in på hur två andra TV-program hjälpt mig att besluta mig för att sätta upp mål och sluta krisa. Men först, en liten recap. Under de åren som gått har jag haft återkommande kriser. Framförallt har dessa kriser rört sig på ett exstensiellt plan, vad ska jag bli när jag blir stor? Eller för att uttrycka sig mindre infantilt, vad ska jag och mitt företag egentligen göra för något, vart ska jag bo, hur ser jag på min framtid. Jag har testat olika idéer och velat göra saker medan jag i själva verket har gjort annat, jag har rannsakat mig själv och min kompetens.

Den stora bristen har varit klara definierade mål. Jag har haft storslagna visioner men också sprungit på alla bollar som någon har kastat mot mig, jag har försökt att vara Stålmannen och göra allt på samma gång. Resultatet har varit att jag inte kunnat förklara för någon annan vad jag gör och vad mitt företag sysslar med. Det har blivit en lång utläggning utan stringens där jag försökt vara någon jag inte är. Ibland vill vi göra annat än det vi gör, men jag har snarare försökt göra något annat än vad jag faktiskt kan och är bra på, i en illusion att detta andra är mer seriöst och på riktigt än det jag faktiskt borde göra.

Så nu till den här andra populärkulturella referensen. Jag har genom åren haft enorm ångest varje gång jag sett på Glee men inte riktigt velat förstå vad den ångesten säger mig. Man kan ha mycket att säga om den serien, men en sak är hur ungdomarna där har klara mål med vad de vill göra med sitt liv. Det är vad jag har saknat, och det tog faktiskt allt för lång tid för mig att förstå det. Det har dock funnits ett annat program som också påverkat mig, eller snarare de medverkande. Jag har en barnslig fascination i Gladiatorerna, men nu så följer jag även personerna bakom Gladiator namnen. När en av dem, Marcus Olausson, skrev ett inlägg på sin blogg om ha mål med sin träning var det som att jag fick ett av de gigantiska kloten de använder i grenen “pendeln” i huvudet. Jag har inga mål med min träning, jag har i sanningens namn inga egentliga mål alls just nu.

Så, nu är det dags att ändra på det. Från och med nu kommer jag smalna av Kuppproduktions verksamhet till att handla om det jag är bäst på. Jag kommer sätta upp mål för både företaget och mig privat. Det kommer komma fler inlägg, hoppas jag, om målen och processen. Men ett första steg är i alla fall taget, allt börjar med ett första steg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.