Jag har som princip att inte dela texter som innehåller ordet identitetspolitik. Framförallt använt av borgerliga ledarskribenter som använder det som synonymt för ”rättvisa för grupper jag inte själv tillhör är fel”. Eller vänsterinriktade skribenter som använder det som synonymt för ”Att vara X innebär att du är så här, och därför måste bete dig så här”. Det ironiska brukar vara att borgerliga skribenter gör exakt samma sak, men då om grupper de inte gillar. ”Alla muslimer är så här, därför måste alla muslimer ta ansvar”, men om det är grupper de själva tillhör är det istället ”Du kan inte säga att alla X är så här, det är inte rättvist, det är att dra alla över en kam. Vi är alla individer och bara för att vi råkar vara X betyder inte det att vi är på ett särskilt viss eller utsätts för något särskilt kopplat till X”. Och så fortsätter det, som en evig karusell som aldrig slutar snurra.
Grejen är den att bägge dessa positioner har fel i sin tolkning och användning av ordet, samt klumpar ihop det med annat. Som den folkbildare jag är ska jag nu bjuda på en gratis lektion. Jag är inte ensam dock. Skribenten Tomas Hemstad har skrivit två krönikor i DN om ordet som vi ska utgå ifrån.
Hemstad skriver bland annat detta, när han ger en bakgrundsförklaring:
Rasismen har aldrig behövt antirasismen för att frodas. Men antirasismen måste frodas och utvecklas där rasismen växer sig stark. Det är identitetspoilitik.
Begreppet ”Identity politics” myntades av Combahee River Collective, en grupp svarta feminister som på sjuttiotalet arbetade politiskt ut i från sin position som svarta kvinnor. Detta var nödvändigt för att problemformuleringen som den vita feminismen stod för inte omfattade deras verklighet, eller prioriterade deras perspektiv. 1989 myntade Kimberlé Crenshaw, en annan svart feministisk akademiker, begreppet ”intersectionality”, som syftade till att förklara upplevelsen av olika identitetspositioner (”svart”, ”kvinna”), och hur de måste förstås tillsammans, hur de olika förtrycken påverkar varandra. Samma svarta feminism har fött organisationen Black Lives Matter och står på frontlinjen för det som kallas Movement for Black Lives, som har öppnat världens ögon för polisens dödliga övervåld med uppenbart rasistiska dimensioner.
Identitetspolitik är motstånd och överlevnad, inte akademiskt käbbel. Akademiskt käbbel ger oss ord och verktyg men politik ger oss rättigheter och skydd. Att flator kan gifta sig, att arbetsgivare inte får diskriminera etniska minoriteter, att vi över huvud taget började prata om, och sedermera avskaffa tvångssteriliseringen av transpersoner – allt detta är resultatet av identitetspolitik.
För att sätta det hela i perspektiv utgår Hemstad från attentaten i Orlando, för att visa på hur olika identitetspositioner hänger ihop.
Och några mönster framträder i rapporteringen om vad som sägs vara det värsta massmordet i USA sedan Wounded Knee. Det dröjde innan bögklubben blev hbt-klubb, och det dröjde ännu längre tills det på allvar började diskuteras att den absoluta majoriteten av offren var av latinamerikanskt ursprung.
The Advocate skriver om en sorgemanifestation på University of Missouri, där aktivisten Tiffany Melecio, som gick till dit för att hjälpa till att läsa de dödas namn med rätt uttal, häcklades av två vita bögar för att hon tog upp den etniska dimensionen av morden. Hon anklagades för att orsaka splittring. Men, som en anställd på skolan, Stephanie Hernandez River, uttryckte saken: ”Om du inte är bekväm med faktumet att de mördade är latino, är det ditt personliga problem (…) du kan inte vara allierad med bara en person eller bara en del av en person”.
I den svenska debatten har vi under våren kunnat läsa att begreppet identitetspolitik är ett hot mot skolan (GP 10 april), en kil insprängd i samhällsgemenskapen (Expressen 29 maj) och ett svek mot arbetarklassens barn (Aftonbladet, 5 april). Men massakern i Orlando visar att den intersektionella analysen är helt avgörande för att inte osynliggöra människor.
En hbt-klubb är inte en bögklubb. Och en attack mot en hbt-klubb som utlovar reggaeton, bachata, merengue och salsa är visserligen en attack mot hbt-samhället i allmänhet – men det också en attack mot latinx-communityn i synnerhet. ”Latinx”, är ett av de där identitetspolitiska orden som vi blivit tvungna att lära oss efter Orlando, och står för människor av latinamerikanskt ursprung av alla kön (jämfört med ”latino”, vars ändelse är maskulin). Vänsterns motståndare mot identitetspolitik brukar peka på hur dessa nya begrepp skymmer klassanalysen. Men hur kan man prata om klass i ett land som USA, där vitas genomsnittliga förmögenhet är tio gånger större än spansktalande familjers (och tretton gånger större än svartas), utan att beröra den institutionella rasism som är detta klassamhälles fundament?
För detta är poängen: identitetspolitik är att kämpa för att den egna gruppen ska få bättre villkor. Det handlar också om att synliggöra olika positioner – för vi bär alla på olika positioner samtidigt och är mer än vår sexualitet, vårt kön, vår klassbakgrund osv. Men alla dessa delar samverkar och ger oss olika former av makt och förtryck, beroende på var du är och när. Det är helt enkelt vad som skapar oss som personer, men också det som knyter oss samman med andra. Vi är alla individer i ett kollektiv, med olika band till olika människor. Sociala rörelser handlar om att lyfta en grupps perspektiv, en grupp med en gemensam nämnare. Men det är också, som Josuha Gamson visat, något som förr eller senare kan självdesturera, eftersom olika grupper i gruppen har olika mål och viljor. Hönan eller ägget – gruppen eller individen. Allt hänger ihop.
Till syvende og sist handlar det här dock om handlingsutrymme. Du kan vara man, svart och funktionsnedsatt eller kvinna, vit med hög funktion och det finns tillfällen då den första kommer ha mer handlingsutrymme än den andra och vise versa. Statiskt sätt är det män som utsätts för våld i det offentliga rummet, men ändå är det kvinnor som oroar sig för överfallsvåldtäkter (trots att i de flesta fall en våldtäkt sker är med en känd gärningsperson) och som det tas fram insatser för. Mannen har alltså större handlingsutrymme, även om han utsätts mer för våld. Den rullstolsburne har svårare att komma fram än den som inte är det, men om det är man i rullstolen kan han alltså känna sig säkrare i det offentliga rummet utifrån sitt kön än den icke rullstolsburna kvinnan som kan komma fram överallt men som är rädd att vistas ute när det är mörkt. Vi är individer, men en identitet är dynamisk, inte statisk.
I ett land där vi räds att prata om makt och handlingsutrymme är det läskigt att få se på detta, eftersom makt leder till ansvar. Och vi har alla ett ansvar, ett ansvar att stå upp för mänskliga rättigheter (att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter) och göra världen bättre. Och nej, bara för att du är av en viss grupp har du inte mer ansvar (det har du däremot om du är en förebild eller självvald offentlig person, just för att du är detta, inte för att tillhör en viss grupp). Men för att kunna göra det måste vi också kunna prata om att vissa grupper är utsatta, och belysa målkonflikter. Gruppers behov kommer i vissa fall att stå mot varandra (nej, nu menar jag inte ”motsättningen” invandrare vs pensionärer) i och med att vissas landvinningar är vissas begränsningar. Ett samhälle som lyfter upp transpersoners rättigheter kommer också att förtrycka transfober, och här måste jag ändå säga att rättigheten att få leva det liv man vill och med det kön man identifierar sig som står över rättigheten att anse att människor är äckliga och inte bör finnas. Transpersoner begränsar inte transfobernas handlingsutrymme, men transfoberna begränsar transpersonernas.
Å andra sidan, vilket Hemstad också nämner, finns en identitetspolitik som egentligen är en fråga om representation. Här är Hillary Clinton ett toppexempel. Hos en del finns en retorik om att det är viktigt att välja Clinton, endast baserat på att hon då blir USAs första kvinnliga president. Inte ett ord om hennes politik, vad hon står för eller vad hon gör (Clintons politik kan man ha mycket att säga om. Personligen saknar jag att vi i Sverige bör kunna säga att något är ett nödvändigt ont, eller för den delen att det är det bästa av det sämsta. Eller som Churchill sa i det brittiska underhuset 1947: Many forms of Government have been tried, and will be tried in this world of sin and woe. No one pretends that democracy is perfect or all-wise. Indeed, it has been said that democracy is the worst form of government except all those other forms that have been tried from time to time.) Utan endast för att hon är kvinna. Detta är inte identitetspolitik dock, utan något annat. För självklart är det viktigt, vi kan inte bli vad vi inte kan se, men att förminska Clinton till att vara just kvinna är inte konstruktivt. Att prata om henne som en kompetent politiker som är kvinna är en sak, att bara prata om henne som kvinna en annan. Till det kommer lägret som knyter Clinton till klassiskt feminina egenskaper vilket ska göra henne till en bra/dålig ledare. Det är biologism eller särartsfeminism (beroende på ur vilket perspektiv det sägs) men inte heller det identitetspolitik.
Slutligen. Det är skillnad på att säga till exempel ”Vi behöver prata om maskulinitets-/mansnormer och vilka effekter det får” och att säga ”Jag hatar män” (där det sista är en reaktion på effekterna av det första) på samma sätt som det är skillnad på att säga ”Vi måste prata om organiserad religion och hur det påverkar människor, framförallt i regioner med svag välfärd och upplysning som ger grogrunder för extremister” och att säga ”X är en hatisk religion, den bör förbjudas och alla som utövar den stenas” (där det sista är främlingsfientlighet och grunden till fascism). Och nej, du kan inte säga ”inte alla män, men alla muslimer/judar/kristna/osv”.