Jo Helmerson, allt är politik

Erik Helmerson skrev en text i DN, där han har fel. Snäll ska jag nu tala om för Helmerson varför han har fel. Vi kan börja med det mest grundläggande, jag är inte vänster. Att anse allt är politik är precis som frågan om mänskliga rättigheter, rättssäkerhet eller anständighet inte en vänsterfråga. Jag skulle tvärtom säga att det är ett liberalt perspektiv (vi ska inte glömma att de mänskliga rättigheterna är liberala idéer), vilket jag kommer förklara mer om nedan.  Som den folkbildare jag är ska jag nu reda ut det här åt Helmersson, så att han slipper att ha fel i fortsättningen.

Låt oss ta det från början. När jag är ute och föreläser brukar jag ställa den här frågan till publiken:

Hur tog ni er hit idag? Ni kanske gick? Tog bilen, åkte kollektivtrafik eller cyklade?

Meningen med den här frågan är detta, varje beslut vi tar påverkar andra på något annat sätt. Om jag tar tunnelbanan till stan istället för bilen är det ett politiskt beslut, eftersom jag då stödjer kollektivtrafiken. Att flyga istället för att ta tåget är ett annat exempel på ett politiskt beslut. Vi fattar beslut hela tiden, och dessa beslut skapar världen omkring oss.

Det är fascinerade att en person som är liberal inte kan se individens beslut som politiska, men det säger oss samtidigt något om en vanlig missuppfattning i samhället. Redan när jag gick på högstadiet stötte jag på folk som var av uppfattning att politik är det samma som partipolitik och att all politik sker i partipolitiska rum. Jag säger nu inte att Helmersson är på samma nivå som högstadieungdomar år 2003, snarare att han är en del av tankefigur som outsourchar politiken till våra folkvalda och där individen inte har någon som helst handlingsutrymme att påverka samhället. Där våra individuella val inte på något som helst påverkar andra personer omkring oss. Där tanken på en årlig Thailand-resa som en mänsklig rättighet har uppstått i tomma intet, inte av individers val som tillsammans skapat ett mönster. Som liberal och utpräglad individualist är jag snarare av åsikten att vi som individer har ansvar för vad vi skapar och lämnar efter oss. Den kollektiva vänstermänniskan skulle istället kunna hävda att det är inte vad individen gör som spelar roll, utan det är först som kollektiv (som en folkvald församling) som våra handlingar spelar roll. Att påstå att det är en vänsteridé att att allt är politik är då alltså snedtänkt, men i en värld där allt vi inte gillar antingen är nyliberalism eller vänster är det ett snedsteg lätt att göra.

För en förklaring av begreppet strukturer, se den här filmen av Isobel Hadley-Kamptz.

Det för oss också in på ämnet för Helmersons text, om kulturen. En annan vanlig uppfattning är nämligen att kulturen är och ska vara opolitisk. Det roliga i det här resonemanget är att när kulturen håller med personen är den objektiv och när den säger emot är den politisk, politisk konst är alltså all konst som tillför ett annat perspektiv än mitt eget. Det är här Helmerson verkligen kliver fel i sin text, när han skriver:

På Wistis teckning är en man bekymrad. Han säger: ”Museer ska vara neutrala och objektiva med etnocentriska och högborgerliga värderingar!” Det är roligt. Men som all bra satir återkommer den i mitt huvud, gång på gång. Det är nämligen en så konstig sak mannen säger. Ingen svensk debattör har nog någonsin sagt det, inte ens i sömnen. Jag kan inte tänka mig att någon vill ha det så. Ytterst få vill till exempel höra att det koloniala projekt som förde krukan från Nilen till Göta älv var en toppenidé som snarast borde återupprepas.

Det är nämligen så att för det första finns det personer som är av åsikten att det koloniala arvet var en bra idé som museerna ska berätta om. Där detta är en objektiv sanning.  För det andra är det faktiskt detta som sägs underförstått när man lyfter upp ett perspektiv som opolitiskt. Då tillskrivs det ett sanningssägande perspektiv, det jag säger är sant och objektivt och de som säger emot är politiska som försöker få mig att ändra åsikt. Museer skapades som politiska verktyg, för att tillföra ett visst narrativ. Att då säga att museer ska vara opolitiska är ett anakronistiskt perspektiv som gränsar till ren historieförfalskning, det man egentligen säger att är att man vill att museerna ska upprätthålla ens egna världsbild. Helmersson beskriver det själv i sin text:

Jag läste nyligen en intervju med författaren Balsam Karam, aktuell med romanen ”Händelsehorisonten”. ”Romaner som inte kodas som politiska kan många gånger vara oerhört aggressivt politiska”, säger hon, ”i sitt sätt att befästa ett visst korrekt språkbruk och en vit, heterosexuell medelklassnorm.”

Att Helmerson verkligen inte kan förstå vad det är Karam säger här är faktiskt oerhört fascinerande. Att det som kodas som ”normalt” eller ett ”standby-läge” skulle vara politiskt, just eftersom det har en status som ett ”stand-by läge” vilket det ju inte har blivit av sig självt. Det går inte att säga det tydligare än vad Karam gör här. Men så är också Helmerson en del av en tankefigur där normkritik är något mystiskt (och där man har en anglosaxisk förståelse av ordet kritik, som i att ordet faktiskt innebär att lyfta fram negativa aspekter, istället för att som ordet betyder på svenska,göra en konstruktiv analys som lyfter vad som är bra, vad som är problematiskt och vilka effekter något får), där att prata om utsatta gruppers samhällsposition är identitetspolitik och där politiken sker i folkvalda församlingar men individens val inte har något som helst att göra med hur samhället ser ut. Där det är viktigare att hävda sitt eget perspektiv som en objektiv sanning än att se det som politik. Där objektiviteten är skriven i sten.

Till syvende og sist handlar detta om vad Helmerson inleder sin text med, en förskjutning från fakta till åsikter. Helmerson bemödar sig inte läsa på om museers politiska historia, han utgår från sina åsikter och emotioner istället, där han i affekt tar avstånd från tanken på att hans liv skulle vara politiskt och att han därför har ansvar skjuts iväg. Inte så att Helmerson har ansvar för vad Geijer skrev i Odalbonden och Vikingen och de idéer som Götiskaförbundet låg bakom som bland annat är anledningen till varför Historiska museet och Nationalmuseum skapades för att berätta om sveriges historia utifrån ett visst bestämt (politiskt) narrativ som skulle stärka nationalstaten, nationalismen och uppfostra invånarna till en korrekt uppfattning. Helmerson har inte heller ansvar för vad andra män som lever i relationer med kvinnor, är av inomeuropeisk bakgrund, inte definierar sig som en transperson (=cisperson) och som är medelinkomsttagare gör och har gjort. Hans ansvar ligger i vad han själv gör, vilka tankebanor han låter normalisera i sina texter, vilka uttryck han står bakom och vad konsekvenserna blir. Att inte se, eller för den delen få höra av andra, att ens liv och handlingar är politiska är ett privilegium. Privilegium är något vi behöver vara medvetna om, just eftersom de är osynliga och gör att vi mer sällan möter motstånd. Det är dock inte det samma som att vi ska skämmas eller ha dåligt samvete för våra privilegier,

Om det är något jag skulle önska är det att ledarskribenter höll sig till ämnen där de har kunskap. Inte bara ledarskribenter förresten utan samtliga människor. Ni hör aldrig mig uttala mig om infrastruktur, vattenkraft eller bostadsbyggande i offentliga sammanhang. Detta för att jag helt enkelt inte har kunskaper i de ämnena, och i de fall jag pratar om detta med människor som har mer kunskap än mig så intar jag en ödmjuk position inför den som har kunskaper. För mina åsikter (”bygg ett nytt miljonprogram!”) har inget egenvärde, de väger lätt mot den som har sakkunskap. Såklart att vi alla får tycka saker, men vi behöver vara mer ödmjuka inför de som vet saker, och inse att våra åsikter är just åsikter och dåligt underbyggda åsikter utan analys och vidare resonemang som de Helmerssons text ger uttryck för, inte är värda mer än pappret de är tryckta på. I den tid av oro är det viktigt med saklighet och fakta, en ledarskribent har makt att påverka andra människors tankebanor, den allmänna opinionen samt vad det pratas om vid frukostbord och på fikaraster. Det är en politisk handling att skriva om politik, lika mycket som att besluta om den. Det är en politisk handling att källsortera på samma sätt som det är det att inte göra det. Det är en politisk handling att inte rösta, och det är en politisk handling att anse att det finns handlingar som inte är politiska.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.