Varför har jag då beslutat mig för att testa Pateron? Jo, det finns egentligen flera orsaker. Dels har jag skrivit om och bevakat hur dessa tjänster påverkar kulturskapande i några år nu, men aldrig testat själv. Det blir som ett sätt att faktiskt förstå på insidan. Men också för att jag behöver sporren för att faktiskt skriva den här essäsamlingen. Det är ett textprojekt som jag umgås rätt mycket mentalt, men det är svårare att få till i text eftersom det kräver rätt mycket koncentration och fokus. Det är många tankar som ska vävar ihop kan man säga.

Att skriva en bok är att umgås med en text. Mentalt främst då alltså. Du går omkring med texten i huvudet. När jag skrev Veckopojkvännen så gick jag omkring och pratade om Caspar och David, de blev till verkliga människor för mig och de hade åsikter om boken och handlingen. Nu när jag skriver på fortsättningen så umgås jag istället med Adam och Hannes och pratar med dem. Det är också en process, vi testar olika scener i huvudet och när jag ska skriva så hittar de ändå på andra saker. Därför tar det tid.

Med Till dig som ser på och Högtidsboken, som är faktaböcker, har processen sett ut på ett annat sätt. Högtidsboken skrev vi på sju år, den föddes som en idé på ett möte jag hade med förlaget om att vi skulle sälja deras böcker på en utställning. Det var en idé som var väldigt lös och som det tog tid att få fram till en färdig bok. Vi var inte alltid helt klara med vem vi skrev för, vilka högtider vi skulle ha med eller upplägget. Därför tog det tid.

Till dig som ser på är en idé som jag bar med mig länge, men från att jag började skriva så tog det ungefär ett och ett halvt år tills det blev en bok. Till dig som ser på är skriven för Bengt. Bengt är rörmokare i Mariefred vars son precis har kommit ut. Han är extremt fiktiv, kanske måste jag skriva en bok om honom framöver. Men jag behövde en bild av min läsare för att förstå nivån jag skulle ligga på. Bengt är inte dum, men om han läser en text som är skriven med ett alltför akademiskt språk tappar han intresset. Jag förbjöd mig själv att använda orden kontext och diskurs, just för att inte skapa hinder i läsningen. Igenom hela processen försökte jag skriva på ett sätt som gör texten lätt att ta till sig, genom att förklara alla begrepp som dök upp. När jag började som museipedagog fick jag rådet “Överskatta inte förkunskaperna, underskatta inte inteligensen” vilket är något jag haft med mig i processen.

Med Att bygga en bög är processen på sitt eget sätt, som med de andra böckerna. Det handlar om att ta den kunskap jag har, det jag har sysslat med i ungefär 15 års tid, och få ner det i essäform. Att skriva fram hur narrartiv, arketyper och stereotyper återupprepas inom gestaltningen av samkönat begär mellan män, och hur detta hänger samman med verkligheten. Hur kultur är både normerande och normativt. Hur vi kan förstå världen genom att se på kulturella exempel. Den svåra processen har varit att bryta ner detta, det har jag gjort nu. Jag har 10 narrativ som jag kommer utgå ifrån. Men jag skulle behöva tid, att jobba mer koncentrerat. Så jag går till Patreon, för att testa om det funkar och se om det kan underlätta processen. Patreon är alltså som renässansens mecenater, fast på gräsrotsnivå. Där många bäckar små blir en stor å. Jag vet inte om det funkar eller inte, men jag tänker att jag måste testa.

När boken blir klar, när den kommer ut eller hur vet jag inte, men det underlättar att ha något att jobba mot. Därför Patreon.

Utöver Att bygga en bög -10 narrativ om samkönat begär, så skriver jag på två projekt till . Dels uppföljaren till Veckopojkvännen, och dels en bok om mormor och morfar. De projekten får ta sin tid, kanske jag gör en Patreon om boken om morfar och morfar sedan. Jag vet inte än, det enda jag vet är att jag behöver testa.

Jag tänker ofta på tåget när jag ser på TV eller läser böcker. Något som slår mig varje gång är den här resan hur det liksom inte finns några alternativa resvägar. Att lycka är detsamma som evig tvåsamhet och barn i en villaförort. Att det blir och är varje bögs högsta dröm, när vi istället kan ta möjligheten att skapa något progressivt. Att det faktiskt finns en möjlighet att välja ett annat liv.

Jag tror att en annan väg är möjlig, där tvåsamhet, barn och familjegrav är slutmålet. Men det är ett liv som har fyllts med val och minor på vägen. Det hela påminner mig om sommaren 2011 som tillbringande med att göra tre saker: jobba, se på Queer as Folk och vara olycklig. Jag gick upp, gick till mitt sommarjobb som museivärd, kom hem, åt mat, såg på Queer as Folk, grät och somnade. Jag gjorde säkert andra saker också, var på gymmet, träffade folk, kanske låg jag till och med med någon. Det är en enda dimma. Jag hade året innan skrivit klart min magisteruppsats i konstvetenskap, gjort ett manusprojekt på en institutionsteater och gått på Textlabbet på Bona Folkhögskola. Jag var mentalt slut, jag hade knappt träffat folk på hela året utan suttit hemma och skrivit. Nu skulle jag umgås med folk och vara trevlig en hel sommar. Jag var nyexaminerad, 24 år och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Jag bodde i Linköping och ville mest bort, men visste inte var eller hur. På min arbetsplats jobbade en annan kille som vaktmästare. Han var snygg, trevlig och hade truckkort. Vad har det med här att göra undrar du nu? Jo, 24-åriga jag hade ångest över att jag var intresserad av en arbetare, sedan hade jag ångest över min ångest. Jag är inte direkt en person som håller tyst om saker, så vi kan väl säga att det där kom fram till honom. Jag hade en examensfest den sommaren, i efterhand har en kompis påstått att jag och den här killen hånglade i mitt trapphus. Jag minns ingenting av detta. Jag minns att det inte slutade bra, han blev sur. Än i denna dag undrar jag om mina chefer visste något, på sätt och vis var jag orolig för att anmälas för sexuella trakasserier. Om vi återgår till vad jag gjorde den där sommaren förutom att nästan förstöra min karriär med dessa presumtiva sexuella trakasserier, så såg jag alltså på Queer as Folk. Queer as Folk finns i två versioner, en brittisk från 1999 och en amerikansk från 2000. Generellt sett är det ”rätt” och ”fint” att gilla den brittiska och anse att den amerikanska är vulgär, såpig och allmänt dålig. Generellt sätt är nämligen allt som kommer från Storbritannien bättre än det amerikanska. Men jag gillar det såpiga bättre.

Queer as Folk bygger i båda versionerna på två bästa vänner i 30-årsåldern där den ena är en nörd och den andre är en slampa. Slampan har lånat ut sin sperma till ett par lesbiska som får barn. Slampan raggar också upp en tonåring som han tar med hem och ligger med. I den brittiska versionen heter de Stuart, Vince och Nathan. Nathan är där 15 och det hela är mer av en fling än något seriöst. I den amerikanska heter de Brian, Michael och Justin. Brian är alltså 30 och Justin 17 när de träffas. Det finns en massa problem i det här, jag är medveten om det men det är samtidigt den bästa kärlekshistorien jag har sett på TV. “I want you to be the best homosexual you can possibly be.” är en replik som löper igenom hela deras relation. Det börjar med ett one night stand, och just sexualiteten är det som binder dem samman men också det som ger skärpa till deras dynamiska gräl och ideliga uppbrott och återföreningar. Kan man bygga en relation på enbart sex, och kan man gå ifrån sex till kärlek och samhörighet? Här förenas den som inte tror på kärlek och som anser att relationer är för heterosexuella med den som söker trygghet och samhörighet i en relation. Sexet används i många fall för att gestalta vad de känner för varandra, för när orden tagit slut eller tappat innehåll är det till slut bara kroppen och det köttsliga som kan tala sitt tydliga språk.

Brian tror inte på förhållanden och framförallt inte på monogami, och slår från början fast att deras förhållande inte är av det traditionella slaget. De får vara med andra så länge det bara är en gång och var de än är så ska de alltid komma hem till varandra. En överenskommelse som skapar friktioner, och när bekantskapskretsen börjar bilda par med drömmar om hus och stadgade familjeliv blir kollisionen explosiv. Det är till slut Justin som lämnar Brian för att infoga sig i den normativa drömmen om hus och barn. Brian öppnar sina portar och köper inte bara en herrgård utan toppar det hela med att presentera en ring och en vision om ett liv för dem tillsammans.

Men säg den lycka som varar för evigt, eller ens i ett par avsnitt. Serien slutar med att Justin lämnar Brian och åker från sömniga Pittsburgh till New York för att satsa på sin konst. Här kommer vi till min poäng: avskedet är inte bara uppslitande vackert utan även en signal om att kärlek ibland betyder att låta gå. Ibland är den största kärleken att låta den andres behov av att utvecklas gå före de egna –  för att kärleken och relationen ska kunna blomma längre fram. Brian måste låta Justin åka och ta sin chans istället för att ge upp sina drömmar för Brians skull. Det är ett plågsamt beslut i stunden, men är antagligen det som räddar deras relation i det längre.

Det finns flera lärdomar här, men framförallt att kärleken och ett förhållande inte behöver se ut på ett visst sätt – det är parterna i relationen som avgör hur den ser ut. Men samtidigt framgår det med plågsam tydlighet att det är slampan som ska straffas. Personen som tror på något annat än tvåsamhet är den som ska lida. Det är plågsamt tydligt hur Brian, straffas för att han väljer en annan väg. Han får inte vara lycklig i avvikande tillvaro, utan måste rätta sig i leden. En kärlek som är okonventionell får inte överleva i längden, för du måste visa att det är något övergående. Den som inte vill vara med på tåget ses som barnslig, den som vill åka en annan väg är den som utgör problemet, inte att tidtabellen är för snäv. Att göra motstånd lönar sig inte, är signalen som sänds ut. De kastas av tåget i farten, med avsikten att de ska krossas och dö för att de säger att det finns alternativ.

Detta är ett utdrag ur min kommande essäsamling Att bygga en bög – 10 narrativ om samkönat begär.

Erik Helmerson skrev en text i DN, där han har fel. Snäll ska jag nu tala om för Helmerson varför han har fel. Vi kan börja med det mest grundläggande, jag är inte vänster. Att anse allt är politik är precis som frågan om mänskliga rättigheter, rättssäkerhet eller anständighet inte en vänsterfråga. Jag skulle tvärtom säga att det är ett liberalt perspektiv (vi ska inte glömma att de mänskliga rättigheterna är liberala idéer), vilket jag kommer förklara mer om nedan.  Som den folkbildare jag är ska jag nu reda ut det här åt Helmersson, så att han slipper att ha fel i fortsättningen.

Låt oss ta det från början. När jag är ute och föreläser brukar jag ställa den här frågan till publiken:

Hur tog ni er hit idag? Ni kanske gick? Tog bilen, åkte kollektivtrafik eller cyklade?

Meningen med den här frågan är detta, varje beslut vi tar påverkar andra på något annat sätt. Om jag tar tunnelbanan till stan istället för bilen är det ett politiskt beslut, eftersom jag då stödjer kollektivtrafiken. Att flyga istället för att ta tåget är ett annat exempel på ett politiskt beslut. Vi fattar beslut hela tiden, och dessa beslut skapar världen omkring oss.

Det är fascinerade att en person som är liberal inte kan se individens beslut som politiska, men det säger oss samtidigt något om en vanlig missuppfattning i samhället. Redan när jag gick på högstadiet stötte jag på folk som var av uppfattning att politik är det samma som partipolitik och att all politik sker i partipolitiska rum. Jag säger nu inte att Helmersson är på samma nivå som högstadieungdomar år 2003, snarare att han är en del av tankefigur som outsourchar politiken till våra folkvalda och där individen inte har någon som helst handlingsutrymme att påverka samhället. Där våra individuella val inte på något som helst påverkar andra personer omkring oss. Där tanken på en årlig Thailand-resa som en mänsklig rättighet har uppstått i tomma intet, inte av individers val som tillsammans skapat ett mönster. Som liberal och utpräglad individualist är jag snarare av åsikten att vi som individer har ansvar för vad vi skapar och lämnar efter oss. Den kollektiva vänstermänniskan skulle istället kunna hävda att det är inte vad individen gör som spelar roll, utan det är först som kollektiv (som en folkvald församling) som våra handlingar spelar roll. Att påstå att det är en vänsteridé att att allt är politik är då alltså snedtänkt, men i en värld där allt vi inte gillar antingen är nyliberalism eller vänster är det ett snedsteg lätt att göra.

För en förklaring av begreppet strukturer, se den här filmen av Isobel Hadley-Kamptz.

Det för oss också in på ämnet för Helmersons text, om kulturen. En annan vanlig uppfattning är nämligen att kulturen är och ska vara opolitisk. Det roliga i det här resonemanget är att när kulturen håller med personen är den objektiv och när den säger emot är den politisk, politisk konst är alltså all konst som tillför ett annat perspektiv än mitt eget. Det är här Helmerson verkligen kliver fel i sin text, när han skriver:

På Wistis teckning är en man bekymrad. Han säger: ”Museer ska vara neutrala och objektiva med etnocentriska och högborgerliga värderingar!” Det är roligt. Men som all bra satir återkommer den i mitt huvud, gång på gång. Det är nämligen en så konstig sak mannen säger. Ingen svensk debattör har nog någonsin sagt det, inte ens i sömnen. Jag kan inte tänka mig att någon vill ha det så. Ytterst få vill till exempel höra att det koloniala projekt som förde krukan från Nilen till Göta älv var en toppenidé som snarast borde återupprepas.

Det är nämligen så att för det första finns det personer som är av åsikten att det koloniala arvet var en bra idé som museerna ska berätta om. Där detta är en objektiv sanning.  För det andra är det faktiskt detta som sägs underförstått när man lyfter upp ett perspektiv som opolitiskt. Då tillskrivs det ett sanningssägande perspektiv, det jag säger är sant och objektivt och de som säger emot är politiska som försöker få mig att ändra åsikt. Museer skapades som politiska verktyg, för att tillföra ett visst narrativ. Att då säga att museer ska vara opolitiska är ett anakronistiskt perspektiv som gränsar till ren historieförfalskning, det man egentligen säger att är att man vill att museerna ska upprätthålla ens egna världsbild. Helmersson beskriver det själv i sin text:

Jag läste nyligen en intervju med författaren Balsam Karam, aktuell med romanen ”Händelsehorisonten”. ”Romaner som inte kodas som politiska kan många gånger vara oerhört aggressivt politiska”, säger hon, ”i sitt sätt att befästa ett visst korrekt språkbruk och en vit, heterosexuell medelklassnorm.”

Att Helmerson verkligen inte kan förstå vad det är Karam säger här är faktiskt oerhört fascinerande. Att det som kodas som “normalt” eller ett “standby-läge” skulle vara politiskt, just eftersom det har en status som ett “stand-by läge” vilket det ju inte har blivit av sig självt. Det går inte att säga det tydligare än vad Karam gör här. Men så är också Helmerson en del av en tankefigur där normkritik är något mystiskt (och där man har en anglosaxisk förståelse av ordet kritik, som i att ordet faktiskt innebär att lyfta fram negativa aspekter, istället för att som ordet betyder på svenska,göra en konstruktiv analys som lyfter vad som är bra, vad som är problematiskt och vilka effekter något får), där att prata om utsatta gruppers samhällsposition är identitetspolitik och där politiken sker i folkvalda församlingar men individens val inte har något som helst att göra med hur samhället ser ut. Där det är viktigare att hävda sitt eget perspektiv som en objektiv sanning än att se det som politik. Där objektiviteten är skriven i sten.

Till syvende og sist handlar detta om vad Helmerson inleder sin text med, en förskjutning från fakta till åsikter. Helmerson bemödar sig inte läsa på om museers politiska historia, han utgår från sina åsikter och emotioner istället, där han i affekt tar avstånd från tanken på att hans liv skulle vara politiskt och att han därför har ansvar skjuts iväg. Inte så att Helmerson har ansvar för vad Geijer skrev i Odalbonden och Vikingen och de idéer som Götiskaförbundet låg bakom som bland annat är anledningen till varför Historiska museet och Nationalmuseum skapades för att berätta om sveriges historia utifrån ett visst bestämt (politiskt) narrativ som skulle stärka nationalstaten, nationalismen och uppfostra invånarna till en korrekt uppfattning. Helmerson har inte heller ansvar för vad andra män som lever i relationer med kvinnor, är av inomeuropeisk bakgrund, inte definierar sig som en transperson (=cisperson) och som är medelinkomsttagare gör och har gjort. Hans ansvar ligger i vad han själv gör, vilka tankebanor han låter normalisera i sina texter, vilka uttryck han står bakom och vad konsekvenserna blir. Att inte se, eller för den delen få höra av andra, att ens liv och handlingar är politiska är ett privilegium. Privilegium är något vi behöver vara medvetna om, just eftersom de är osynliga och gör att vi mer sällan möter motstånd. Det är dock inte det samma som att vi ska skämmas eller ha dåligt samvete för våra privilegier,

Om det är något jag skulle önska är det att ledarskribenter höll sig till ämnen där de har kunskap. Inte bara ledarskribenter förresten utan samtliga människor. Ni hör aldrig mig uttala mig om infrastruktur, vattenkraft eller bostadsbyggande i offentliga sammanhang. Detta för att jag helt enkelt inte har kunskaper i de ämnena, och i de fall jag pratar om detta med människor som har mer kunskap än mig så intar jag en ödmjuk position inför den som har kunskaper. För mina åsikter (“bygg ett nytt miljonprogram!”) har inget egenvärde, de väger lätt mot den som har sakkunskap. Såklart att vi alla får tycka saker, men vi behöver vara mer ödmjuka inför de som vet saker, och inse att våra åsikter är just åsikter och dåligt underbyggda åsikter utan analys och vidare resonemang som de Helmerssons text ger uttryck för, inte är värda mer än pappret de är tryckta på. I den tid av oro är det viktigt med saklighet och fakta, en ledarskribent har makt att påverka andra människors tankebanor, den allmänna opinionen samt vad det pratas om vid frukostbord och på fikaraster. Det är en politisk handling att skriva om politik, lika mycket som att besluta om den. Det är en politisk handling att källsortera på samma sätt som det är det att inte göra det. Det är en politisk handling att inte rösta, och det är en politisk handling att anse att det finns handlingar som inte är politiska.

Nu kommer den utlovade års-bästa-listan. Som vi alla vet så publiceras sådana självklart när året är slut. Jag gör som förut och delar ut priser. En del av texterna är hämtade från gamla inlägg under året

Nordiska: Bonusfamiljen 

Nu klarade jag bara första halvan av första säsongen. Jag klarar helt enkelt inte av att titta på saker där folk förhäver sig. Det fanns egentligen bara en anledning till att jag såg på SVT-serien Bonusfamiljen. Det är för att Marianne Mörck och Lill-Babs spelar ett lesbiskt par.

Jag är uppvuxen i kärnfamilj med föräldrar som var gifta till att pappa dog för några år sedan. Visserligen jobbade pappa på andra ställen under flera år, men han kom alltid hem. Jag har sjukt svårt att relatera till Bonusfamiljen därför. Det går inte att på något plan för mig att känna igen mig i det som händer, med skilsmässor och allt vad det innebär. Jag brukar skämta om att när jag växte upp så fanns det inga skilda par eller bonusfamiljer. Vi pratar nu 1990-tal. Min bästa väns föräldrar sågs som kommunister, eftersom de levde tillsammans utan att vara gifta (eller så beror det på att Marianne och P-G faktiskt var kommunister, eller både och). Ensamstående mödrar fanns minns jag, och allt detta är väl en reflektion av vad som syntes. Självklart fanns det skilsmässor, men i det tjänstemana ghetto där jag kommer ifrån så syntes de inte. Det var inget man pratade om. Min syster är tre år yngre och jag vill minnas att det helt plötsligt blev vanligare med bonusfamiljer i hennes generation.

Men åter till serien Bonusfamiljen, jag vrider mig plågor över folks beteenden, antagligen fullt normala men jag kan verkligen inte relatera till vad jag ser. Det är som att se en serie från Franrike, med dess kulturkrockar. Det är intressant att se vad som finns utanför ens egen horisont. Kultur är att spegla sig i andra, att förstå sig själv och sin omgivning. Så funkar Bonusfamiljen för mig, jag lär att förstå hur det kan vara.

Men åter till Mörck och Lill-Babs är en genialisk idé.

Historielektion: Versailles
För den som tycker att det är för lite samkönat sex i Game of Thrones och som inte har svårt att skilja på män med långt hår rekommenderar jag Versailles. Det är bra om man har överseende med lite svajigt skådespeleri också.

Kortfattat handlar serien om Ludvig XIV, hans bror Filip av Orléans (dessa går i serien endast att skilja på tack vare Ludvigs mustasch) och maktspelet kring byggandet av Versailles.

Filip av Orléans var öppet homosexuell och trots sitt äktenskap med Henrietta av England (som finns med i serien, hon är kusin med Ludvig och Filip och i serien är hon Ludvigs älskarinna, det finns inga belägg för att det var så i verkligheten) så var hans stora kärlek Chevalier de Lorraine. I serien får Filips och Chevaliers relation ta plats och fungera som vilken älskarerelation som helst. Vi måste tänka på att på den här tiden var äktenskapet fortfarande endast en ekonomisk relation mellan släkter, att älska den man var gift med var verkligen inte nödvändigt.

Seriens stora problem är att de är helt värdelösa på att introducera människor och skilja på dem, först i första säsongens senare halva av de 10 avsnitten börjar det gå upp för mig vem som är vem och varför. I Game of Thrones har alla män skägg. Här har alla axellångt brunt hår. Intressant nog så bryter inte heller Ludvig och Filip på franska vilket är förvirrande då vissa ska föreställa fransoser, vissa engelsmän och vissa spanjorskor. Det blir helt enkelt varken hackat eller malet men en rätt intressant historielektion om man klarar av att ha överseende med detta. För själva gestaltningen av kärlek och sexualitet är till exempel väldigt bra genomförd.

Shape up: Please like me 

Jag har svårt för Josh Thomas estetik, men i fjärde och sista säsongen så lyckades han faktiskt hämta upp det ordentligt och ger oss något som inte känns genompinsam längre.

Reality: Finding Prince Charming

‘

TV4 Play har under 2017 sänt Logos Finding Prince Charming, som marknadsförts som historiens första dajting realityserie med endast homosexuella män. Jag brukar inte skriva om realityserier, eftersom de inte intresserar mig på samma sätt som fiktionen. Men nu tänkte jag göra ett undantag och skriva lite om Finding Prince Charming. 

Vi börjar med grundpremissen, 13 homosexuella män bor tillsammans i ett hus och ska tävla om inredningsdesignern Robert Sepúlveda Jr. 

Under veckorna som går ska han skicka hem män han inte klickar med, i en så kallad Black Tie Affaire där han helt enkelt tar tillbaka slipsen han gett dem vid första tillfället (förutom tre som han skickade hem direkt). De 13 männen är castade så att det finns olika personligheter och jag tänker att vi ska stanna upp här en stund. Vi har till exempel Danique, en feminin affärsanalytiker som blir hemskickad i vecka tre. Danique säger innan han blir hemskickad att det är få killar som vill dejta honom, de flesta ser honom som en vän. Klipp till ceremonin med Robert som säger precis det. Danique står här som symbol för vad som inom bögdejtandet kallas för masc for masc eller “no fats, no femes, no asians”, “Killar som vill ha killar”-gruppen på QX är ett annat exempel på den här internaliserade homofobin där homosexuella skyr den fjolliga bögen som pesten. Detta eftersom han sänker deras marknadsvärde, ett marknadsvärde som definieras av att uppfattas som heterosexuell som mycket som möjligt för att passera som så “normal” som möjligt och slippa förtryck och andra repressalier. Nu ska jag väl vara rättvis och säga att jag här nu beskriver Daniques upplevelse, inte Roberts agerande.

För Robert väljer att rätt långt in i processen behålla skönhetsexperten Robby, som kan vara det campigaste vi sett på TV sedan Jack i Will and Grace. Konflikten mellan Robert och Robby kan beskrivas enkla ordalag som att Robby är för glad och inte tillräckligt djup för finkulturella Robert. Här blir jag påtagligt självmedveten, personligen anser jag att hurtiga och käcka människor av Mia Törnbloms kaliber är oärliga människor som döljer något och som gör världen sämre i sin maskerad. Det är liksom inte möjligt att vara så glad och käck som Törnblom alltid är, det är så tydligt en manöver för att dölja sitt genuina jag bakom något annat. Men så ser jag Robby som pratar om att han vill vara glad och uppåt, men han kan samtidigt visa sina svartare känslor. Han är transparent, samtidigt som han tydligt väljer att inte skämmas för att vara flambojant. Du kan nämligen vara glad, flamboyant och för den delen hurtig så länge du inte använder det som en sköld att gömma dig bakom utan visar upp hela din personlighet. Det är ungefär också vad Robert säger till Robby när de skiljs åt.

Och Robby verkar inte ledsen för det, han sa till Vulture:

I was going to give it back to him anyways, even if he asked me to keep it, because love wasn’t there. When someone asks you to be a different version of yourself, that’s not a person I want to be with.

Där säger han också:

The whole thing is a bit of a strange conceit, honestly, so I’m curious about what your motivation was to go on the show:
It’s interesting because the boy I’m dating now, I met him two weeks before we started filming the show. And I was like, ‘Fuck.’ Here I am, connected with a boy who’s just so sweet, so cute but now I have to go on this show. And I honestly did say no. The casting director was like, ‘Robby, we think you’d be brilliant on the show. You make great TV.’ And I said, ‘Well, you know, I’m kind of falling in love with someone already.’ He’s like, ‘No, no, no, no. You know, it’s not about that. Go there. You’ll make friends that you’ll have for the rest of your life. And if you were to fall in love with this bachelor character, Prince Charming, then so be it.’ So I went into it with that attitude: That there was no lack of love in my life. If destiny came in and Robert and I were meant to be, then that’s what would happen. So, I was neutral: I was open to falling in love with Robert, but I wasn’t thirsty.

I castingen finns också Paul, vars partner tagit livet av sig ungefär ett år innan serien spelas in. Paul har därför svårt att släppa någon in på livet, men försöker det bästa han kan. Och nu måste vi prata lite om Robert Sepúlveda Jr. Förutom att jag personligen har svårt att förstå varför samtliga 13 ungkarlar faller för honom (eller jo, det är reality vilket innebär att det finns manus och regi i det hela för att skapa en illusion), framförallt sett till hans personlighet. Han är väldigt tydligt med att de han träffar måste vara jordnära, ärliga och helst av allt vilja slå sig bopolarna och bilda familj. De får träffa hans familj, tävlar i vad de kommer ihåg om hans liv och vinner som i alla dejtingsåpor en dejt. På flertalet dejter hettar det till, rejält. Jag vet att detta är realitytv men att Logo vill få mig att tro att Robert och de han dejtar inte ligger med varandra under processen får mig att skratta, på samma sätt som att det finns 13 homosexuella män som bor tillsammans, de blir alla förälskade i Robert och inte en enda i en annan deltagande. Det känns inte trovärdigt någonstans.

En som inte köper spelets regler är Chad, som får nog av att gå på dubbeldejter med Robert där de är flera som ska tävla om hans uppmärksamhet. I vecka sex sliter han av sig sin slips, säger att han inte vill ha en player, packar sina saker och beger sig därifrån. Bristen på monogami blir helt enkelt för mycket. Och det är ju en något tragisk känsla när du befinner dig i det här spelet, vilket leder oss till finalen.

I finalen står det mellan Eric och Brandon. Eric har tidigare under säsongen kommit ut med att han är HIV-positiv till Robert, eftersom att Robert ansåg att Eric var för tillknäppt. Eller som Robby beskriver det:

 I mean, I don’t think Eric and Robert had a conversation up until that moment when he came out as HIV positive. It seems as if they just stared at each other. Eric would look into his eyes, and Robert would be like, ‘I really like you. I want to get to know you more.’ It was just such a joke the whole time. Robert is attracted to people just like him: Dry.

I det avsnittet avslöjas också en hemlighet som blev en kontrovers när programmet sändes, Robert har under sina collegeår arbetat som escort. Han beskriver hur han mådde dåligt och hade svårt att lita på män men att eskorterandet gjorde att han kunde betala sin hyra och sin collegeavgift. Eftersom att detta sändes i USA blev det såklart moralpanik. Och inte heller väljer programmet att gå till botten med detta, och prata om ohälsan hos homosexuella män (det är ju underhållning gud bevars). Och större delen av finalen går ut på att Robert pratar om att han är kär i både Eric och Brandon och inte kan välja, under tårar väljer han till slut Eric. Ett val som lett till att Robert fortfarande är singel för övrigt. En sammanfattning av varför kan ni läsa här. 

Och ungefär här kände jag att måttet var rågad. Jag vet att detta är reality och att det bygger på ett koncept och att det är USA och bla bla. Men, frågar jag mig, varför inte låta honom välja båda två och faktiskt producera ett program som fyller en funktion? Är det för mycket begärt med ett program som inte bara har män som dejtar varandra, utan också kan göra det på ett sätt som inte är total ripoff utav heteronormativa dejtingprogram där folk knappt håller handen? Om nu Robert är lika förälskad i två stycken, varför inte utforska det istället?

Svaret finner vi nog i en dialog mellan Robert och programledaren Lance Bass. Robert säger till Lance att han vill ha det som Lance har, en familj bestående av man och barn. Revolutionen inställd på grund av bekvämlighet. Det går bra att måla regnbågsövergångsställen och prata om HBTQ-frågor men att faktiskt göra något subversivt i form av att ifrågasätta äktenskap och barn-tropen går tydligtvis inte. Inte för att jag förväntade mig det heller, men det vore roligt att få bli överraskad.

Mainstream: RuPauls Drag Race 

I somras var jag på RuPauls Drag Race: Werq the World Tour På Göta Lejon. Det är alltså en turné med deltagare från RuPauls Drag Race, där dragqueens tävlar mot varandra, ett TV-program som gått i 9 säsonger och som gått från indie till mainstream.

Förutom att själva showen var för kort, 10 dragqueens fyllde två timmar och gjorde ett set var, där de flesta seten fylldes med mim och dans, så är det något annat som fastnade hos mig. Showen ramades in av Michelle Visage, domare i TV-programmet som inte håller tillbaka med sina åsikter. I sin inledning tog hon upp kritiken programmet har fått av att vara för Mainstream i sin senaste säsong, när det går på en större kanal än vad det gjorde förr. Nu ska här sägas, att detta med TV-kanaler i USA är en lite komplicerad historia, men kortfattat så går det nu på en mer familjeorienterad kanal (VH1) än förr. För att gå till botten med detta så behöver vi förklara hur tävlingen är upplagd, det är ungefär 14 (det har varierat under åren) deltagare som gör olika uppgifter varje vecka, oftast en minitävling och en maxitävling. Som exempel på miniövningar har de spelat memory där brickorna är killar i underkläder.

Maxitävlingen har varit allt från queera läsningar av Shakespeare till att spela in musikvideos. Det hela avslutas med att de går på en cat walk och presenterar dräkter utifrån specifika teman, sedan bedöms insatsen och en vinner och de två sämsta får mima till en låt och en av dem åker ut.

Och nu åter till Fredagskväll och Michelle Visage. Det hon sa var nämligen att det var viktigt att Drag Race blir Mainstream, för då når det ut till alla ungdomar där ute som känner sig avvikande och som kan få stöd i detta. Ungefär här någonstans började jag känna mig obekväm, kanske inte så mycket av vad hon sa, utan hur hon sa det. Det här är en nämligen en fråga med två svar, något mer komplex och komplicerad än vad Visage låtsas om. För det som händer när ett program som Drag Race blir mainstream, är att det tvättas, poleras och anpassas. De hårda kanterna tas bort. De subversiva (samhällsomstörtande/störande) momenten tas bort och ersätts av vad som känns som en mer queer variant av Let’s Dance (någon gång ska jag skriva mer om vad jag anser om svenska HBTQ-kändisar som dansar tvekönat i Let’s Dance, men vi lämnar det så länge). Samtidigt som det är bra att det når den stora massan så att barn och ungdomar där hemma kan spegla sig i något, och programmet tar fortfarande upp HBTQ-historia och viktiga politiska ämnen på olika sätt, så är det att köpa ett heteronormativt (att den monogama tvåsamma heterorelationen ses som självskriven där barn är äktenskapets fokus och män förväntas vara på ett sätt och kvinnor på ett annat) verklighetstolkningsprivilegium. Kort sagt, man anpassar sig för att passa in och avvikande blir just avvikande, istället för att problematisera det. För att ta min favoritforskare Lisa Duggan, det är att privatisera det politiska. Det är en homonormativitet där den som passerar som mest heteronormativ vinner. Avvikarna må få stöd, men de är fortfarande avvikare. Drag race blir som Peter Jöback, en avsexualiserad Ken-docka som fungerar som Folkhemshomo så länge han anpassar sig till den heterosexuella publikens bekvämlighetzon. Allt vi gör är politik, våra handlingar är politik eftersom vi påverkar världen på olika sätt med det vi gör.

Då kommer motfrågan, är det bättre att drag race är en fråga för några få, en exklusiv kulturyttring för de närmaste sörjande? Finns det inte en politisk kraft i att nå ut? Jo, absolut. Men det viktiga här är tilltalet och för vem något görs. På samma sätt som att jag inte tycker att någon ska uteslutas från Pride (förutom då de som är emot HBTQ-personers rättigheter eller de som medverkar till att HBTQ-personer utvisas till länder där de riskerar livet) så måste vi komma ihåg att Pride inte är ett event för heterosexuella cispersoner (vilket alltså är en person som inte är en transperson, cis betyder på samma sida och innebär kortfattat att din könsidentitet är samma som ditt könsuttryck, ditt biologiska (tillskrivna) kön och det kön du har i passet). De är inte den huvudsakliga målgruppen och Pride kan inte anpassas för att passa dem. Likadant med Drag Race. Du kan arbeta inkluderande och samtidigt komma ihåg din huvudsakliga målgrupp samtidigt.

I den senaste säsongen av Drag Race har minitävlingarna tagits bort och maxitävlingarna är förvånande lika varandra och överlag rätt ofarliga. Dock ska man komma ihåg vad RuPaul själv har sagt, drag i sig kan aldrig vara mainstream, eftersom det är just drag. Det faktum att en stor TV-kanal ger plats åt ett program där konstruktioner av kön får plats, med samtal om Rysslands transfobi, om att vara HBTQ-person idag och där personer får möjlighet att vara sig själva och testa sina och samhällets gränser, har ett stort politiskt värde i sig. Om det innebär att innehållet måste paketeras för att kunna passera igenom det nålsöga är det kanske ett pris värt att betala. Så Michelle Visage har en poäng, problemet är att hon likt många andra vill göra det lätt för sig. Det är i komplexiteten skönheten befinner sig, inte i den polerade populära ytan.

Retro: Political Animals 

November är alltid en stressig månad, det här är konsultens högsäsong. Men jag tänkte bjuda er på en video jag spelat in, och redigerat, för Tallbergs Förlag. Alla vi som är författare där kommer spela in våra bästa skrivtips, och jag var först ut.