fbpx

Tvångströjan och Sammetsraseriet

Detta är ett utdrag ur min kommande essäsamling ”Att bygga en bög – 10 narrativ om manlig homosexualitet” och hämtat ur kapitlet Slampan. Du kan stödja mitt arbete med detta via Patreon.

Matthew Todd har skrivit boken Straight Jacket – Overcoming Society’s Legacy of Gay Shame. Titeln är en ordlek, straight jacket är engelska för tvångströja, men straight är ju också ett begrepp för heterosexuell.

Todd skriver bland annat att han skulle ha gett vad som helst att vara som alla andra när han var tonåring, i stället för den utsatthet han levde med. Todd skriver fram just hur hans uppväxt präglades av förståelsen att han var fel, att det han var fel och att det inte var okej för honom att vara sig själv. En bakgrund och barndom han skriver fram som en vanlig erfarenhet för unga hbtq-personer. Som barn var han svag, feminin, skör och för att hantera det blev han maskulin, våldsam, stark. Här lyfter Todd fram något centralt, att det är just det normbrytande, det feminina i en pojkkropp som är det som provocerar. Det är det som skapar utanförskapet, inte sexualiteten i sig. barn har inte en förståelse för sexualitet, men de har en förståelse för när något är fel och ska straffas. Barmet, Matthew Todd, svarar på detta genom att begrava sina känslor och sin personlighet på Marianergravens djup.

Psykologen Alan Downs har skrivit boken The Velvet Rage – Overcoming the pain of growing up gay in a straight Man’s World. Downs har som psykolog mött många homosexuella män som lider av det som han skriver fram som ”sammetsraseriet”, en ständig känsla av att inte passa in i en heterosexuellt manlig värld.

Dessvärre fastnar Downs i en moralistisk syn på promiskuösitet där han dömer ut som ett osunt beteende utan att ta in de kulturella aspekterna kring det. Återigen, i en kultur där man växer upp utan att lära sig att uttrycka känslor och där aktivitet ses som det enda vettiga blir sex till något som ska vara ett komplement för så mycket annat. Beröring, kärlek, uppmärksamhet. Men Downs har en del intressant att säga ändå. Något som är centralt för Downs är hur homosexuella män växer upp med att dölja vilka de är, vilket gör att de blir emotionellt funktionedsatta. Att dölja vem man är, för att vetskapen om att vad man är är fel, skapar en form av klyvning i personligheten och gör att du har svårt att hantera leva ut dina känslor, eftersom de känslorna bygger på just att du är fel. Det centrala här. är alltså just att vara fel, inte att göra fel. Todd skriver om detta i sin bok också, om skam som bygger på att ändra ett beteende i form av skydd (akta dig för elden) och skam som bygger på att du är fel (det är fel att du som kille inte gillar fotboll, gilla fotboll så blir du belönad). På svenska skiljer vi på synd och skam, där synden är just orienterad utifrån vem du är och skam handlar om att handlingar.

Downs lyfter i sin bok upp hur en kultur som bygger på sex har en tendens att göra det till något idealiserat vilket gör att sex också måste vara något speciellt; hårt, pågå länge och uppfylla alla våra behov. Sex blir här då alltså mer än att vara en aktivitet vi utför, det blir en själauppfyllalande aktivitet som löser alla problem och ersätter alla andra former av interaktion. Vi knullar i stället för att prata, ligger i stället för att kramas och suger kuk i stället för att gråta ut. I detta kommer också frågan om, hur ska någon som döljer sig själv, för att man är fel, kunna forma sig själv under de formativa åren som tonåren ska vara. Det finns ett uttryck som säger att homosexuella män har sitt tonår i tjugoårsåldern, och att den som kommer ut senare har sitt tonår då. Detta här gör att homosexuella män går miste om de erfarenheter som traditionellt sett normativt ingår i ett tonår. Den första kärleken, dejter, sex med jämnåriga och så vidare. När detta formas senare, i en vuxen kontext utan de arenor som normativt ses som öppna för formativa aktiviteter så återstår i princip endast arenor med alkohol och tillgång till sex, hence, sex blir något som ska kompensera för allt annat. När undvikandet av skam, skriver Downs, är den starkaste drivkraften i världen så äter den också upp all energi. Den ilska som Downs kallar för sammetsraseriet, kan summeras som resultatet av bristen av autentisk bekräftelse. Det här raseriet tar sig inte nödvändigtvis uttryck i form av ilska, utan kan uttryckas genom humor, en bitsk och cynisk humor eller en dramatisk tendens att leva livet snabbt och överdrivet där små saker får stor betydelse. När de formativa åren försenas blir processen svårare att hantera, det finns inte lika mycket förståelse för en äldre man som beter sig som en tonåring som för en tonåring som gör det. Men också, i kampen att uppfattas som heterosexuell; manlig, maskulin och stark uppstår en klyvning mellan två personligheter, den som används utåt och den förtryckta inre. När du sedan kommer ut är det svårt att förena de här två, och därför uppstår sammets raseriet. När skammen har lagt sig så, skriver Downs, kommer övertygelsen om att det är något fundamentalt fel på oss. Detta leder till en ständig jakt på bekräftelse, all form av bekräftelse. Sex är då ett enkelt verktyg för att nå denna bekräftelse eftersom det är en aktivitet som grundar sig på ett grundläggande mänskligt behov. Den som blir utan sex är då en ensam stackare, bekräftelse kopplat till sex är en enkel måttstock. Antingen får du bekräftelse genom att få ligga, eller så får du inte det. Downs argumenterar här också för att homosexuella män i den här fasen har en tendens att bli experter på att invalidera varandra, alltså det rent motsatta till att ge bekräftelse (validering används på ett annat sätt än det engelska validation, validering handlar om att mäta och validera kunskap medan bekräftelse är något som sker på ett mellan-mänskligt plan).

Här vill jag dock göra poängen som Downs missar, nämligen att sex är just en aktivitet i sig och det är vår kulturella förståelse som har gjort den till något mer. Downs slår ner på män som ligger runt och säger att det alltid är osund och ett tecken på ohälsa. Jag skulle säga att det som är centralt här är varför. Varför ligger man runt, vad vill man uppnå? Sex är skönt när det är bra och kan vara en hobby, ett sätt att slappna av, ett sätt att ta ut sina aggressioner eller ett osunt sätt att söka bekräftelse.

Sedan inträffar det som Downs kallar för det tredje steget, där en känsla av frihet uppstår men också att allt som är i livet känns obekant och konstigt. Med andra ord, mannen har vuxit upp, frigjort sig från sin bitchighet och slampiga dagar och är nu redo att flytta till en villa i Bromma och diskutera Webergrillar med sina grannar och endast ha sex på fredagskvällar med lampan släckt och gardinerna fördragna. För en personlig mognad går inte att kombinera med att vara en slampa, det är Downs tydliga moraliska budskap. Här är vi i en kristen bildvärld med horan och madonnan, sexuell lössläppthet går inte att kombinera med tvåsamhet och en ordnad personlig mognad. Den mogna är monogam, har endast sex i missionären och allt utsvävande är borta.

Detta samtidigt som Downs noga påpekar att traumat som homosexuella män lider av äro två, att vara man i en hypermaskulin kultur och att vara homosexuell i en heteronormativ värld. Två system som krockar med varandra och gör att du måste lära dig och lära om för att passa in, hitta dig själv och mogna. Då kommer vi till det som Downs kallar för relationshopplösheten, känslan av att en relation inte kommer vara det som gör honom hel. För tvåsamheten är alltid komplementär och lösningen på allt.

Snusk

Den här texten hade jag tänkt illustrera med några filmklipp från Youtube, men intressant nog så har Youtube gjort så att jag kan förstärka min pedagogiska poäng, eller ja, jag låter Mario Adrion göra det istället: 
 
 

Hans video handlar nämligen om hur YouTube (som ägs av Google) censuserar visuellt material med olika former av manlig nakenhet. Då ser det ut så här: 

Videon här ovan är från TV-serien Tiny Pretty Things och är sexscen mellan figurerna Shane och Dev. Jag lägger in ett annat klipp här nedan, på Brian och Justin från Queer as Folk: 
 

Shane är en homosexuell balettdansör, på en balettskola. Något man kan tänka sig vore en öppen miljö men även på balettskolan måste de heterosexuella dansarna hävda sig. Jag har skrivit om honom här, och kommer skriva mer om honom i min nästa text som handlar om Slampan. 

Fjollan

Nästa essä som jag ska börja skriva heter Fjollan, och handlar som du kanske kan tänka dig om produktionen av femininet hos homosexuella män. Men även om våld, jag skulle vilja tipsa om konstprojektet Pansy Project vilket det berättas om i filmen ovan. Kortfattat går det ut på att konstnären Paul Harfleet planerar en pensé (vilket heter Pansy på engelska och är en term för feminina män) i närheten av en plats där det har hänt ett homofobiskt hatbrott. Detta är något jag tänkte ta upp i essän bland annat. 

Ynglingen

Just nu jobbar jag med att redigera kapitlet Ynglingen. Som bland annat kommer ta upp konstverket Amor Vincit Omnia, av Caravaggio. Den bilden används till omslaget för Grekisk eros av Eva Carin Gerö.  

Nedan följer mitt utkast, bland annat baserat på en text jag skrev för Opulens om Gerös bok och filmen Call me by your name.

I det antika Grekland var Den Vackre Yngligen ett ideal, skriver Eva-Carin Gerö i sin bok Grekisk Eros – Kärlek och sexualitet i det antika Grekland. Det är kanske inte något förvånande, utan ingår i allmänbildningen. Men Gerö stannar inte där, utan gräver sig djupare ner i detta och reder ut föreställningar, utopier och fördomar som präglar bilden av antiken. Gerö drar ett komplexitetens raster och visar på att även om ynglingen var ett ideal, att relationer mellan män förekom som en del av det sociala livet så var det inte alltid helt uppskattat. De sexuella relationerna skulle vara just ett spel, om de pågick för länge om den vackre ynglingen hann växa upp och bli en fullfärdig man så var relationen utanför det socialt acceptabla.

Redan under renässansen är ynglingen och begäret av den samme ett tema, Gerös bokomslag har en detalj från Carravagios Amor Vincit Omnia. 

Vi kan se ett likande tema i Oscar Wildes, Dorian Grays Porträtt, där det kroppsliga begäret må så vara är mer undanskymt sett till den era som Wilde levde under, men idealiserandet av ynglingens kropp för dess intellekt och äldre konstnären Basils begär är skyndsamt tydligt. 

I Call me by your name (Luca Guadagnino, 2017) står Den Vackre Ynglingen I fokus. Premissen är 1983, Elio befinner sig på den Italienska landsbygden med sina föräldrar. Pappan är professor i arkeologi, och bjuder dit en amerikansk student vid namn Oliver. Elio är 17 och Oliver är 24 år och med filmens gång utvecklar de en romantisk relation, där de i sin intimitet kallar den andre för sitt eget namn.

Kärlekshistorien som rullas fram är i sig inte unik i populärkulturen även om jag har sett den berättas med högre tempo, vilket hade varit att föredra istället för att tillbringa första halvan av filmen med ett långsamt uppbyggande som sedan renderar i en allt för hastig andra halvlek.

Något annat som tydligt slår mig är exakt hur mycket Hollywood filmen känns, och hur långt efter TV-mediet som filmen fortfarande befinner sig. Det är tydligtvis omöjligt för filmmediet att våga visa explicita sexscener, nakenhet eller att faktiskt ta den här typen av relationer på allvar. Vi får se mer av Elios tidigare relation med en tjej än av relationen mellan Elio och Oliver, trots att det är den senare som står som fokus för filmen.

Det generationsöverskridande temat är genomgående i populärkultur, framförallt när det rör gestaltande av samkönade relationer mellan män. Redan i grekiska mytologin har vi Zeus som förklädd till en örn rövar bort Den Vackre Ynglingen Ganymedes. Detta har sedan skildrats genom konsten åtskilliga gånger, till exempel genom Carl Milles skulptur Vingarna från 1910, vilket sedan inspirerade Maurits Stiller till Sveriges första queerfilm, Vingarne från 1916. Filmen är i sin tur baserad på Herman Bangs Mikaël från 1904 och handlar om en skulptur som tar sig an och protegé och slutar i ett triangeldrama mellan skulptören, protegén och en furstinna. 

Men även i den allmänna samhällsdiskursen finns en liberal syn, till exempel i fallet med det gifta paret Tom Daley och Dustin Black, där det finns en åldersskillnad som om den varit i en olikkönad relation hade skapat mer negativa skriverier. Det generationsöverskridande, så länge det sker frivilligt och inom lagens ramar, är helt enkelt mer accepterat inom gaycommunityt, antagligen på grund av dess historia.

Det är en av styrkorna i Call me by your name, Att Elio ges agens och intellektuell skärpa. Samtidigt som han får vara tonårskåt och fatta dumma beslut så tillåts hans eget musiciala skapande och läsande ta plats och det är det intellektuella utbytet som eldar på utvecklingen dem emellan, samtidigt som Elio är den drivande i relationen.

Men precis som i det antika Grekland kan inte deras relation hålla förevigt. Efter att Oliver har lämnat Italien hör han av sig per telefon och meddelar att han nu ska återgå till den trygga heterosexualiteten och gifta sig med en kvinna. Elio är förkrossad och tårarna rullar nedför hans kinder i synk med filmens eftertexter. I Vingarne så dör konstnären och ynglingen blir bitter, i Dorian Gray Porträtt förblir Dorian att vara ung medan porträttet förruttnar och i Queer as Folk sista avsnitt så lämnar ynglingen sin älskade för att söka lyckan annorstädes. En generationsövergripande kärlekshistoria får finnas, men sensmoralen är att den alltid måste sluta olycklig när skönheten gått över i vuxen förslitning.

Varför Patreon?

Varför har jag då beslutat mig för att testa Pateron? Jo, det finns egentligen flera orsaker. Dels har jag skrivit om och bevakat hur dessa tjänster påverkar kulturskapande i några år nu, men aldrig testat själv. Det blir som ett sätt att faktiskt förstå på insidan. Men också för att jag behöver sporren för att faktiskt skriva den här essäsamlingen. Det är ett textprojekt som jag umgås rätt mycket mentalt, men det är svårare att få till i text eftersom det kräver rätt mycket koncentration och fokus. Det är många tankar som ska vävar ihop kan man säga.

Att skriva en bok är att umgås med en text. Mentalt främst då alltså. Du går omkring med texten i huvudet. När jag skrev Veckopojkvännen så gick jag omkring och pratade om Caspar och David, de blev till verkliga människor för mig och de hade åsikter om boken och handlingen. Nu när jag skriver på fortsättningen så umgås jag istället med Adam och Hannes och pratar med dem. Det är också en process, vi testar olika scener i huvudet och när jag ska skriva så hittar de ändå på andra saker. Därför tar det tid.

Med Till dig som ser på och Högtidsboken, som är faktaböcker, har processen sett ut på ett annat sätt. Högtidsboken skrev vi på sju år, den föddes som en idé på ett möte jag hade med förlaget om att vi skulle sälja deras böcker på en utställning. Det var en idé som var väldigt lös och som det tog tid att få fram till en färdig bok. Vi var inte alltid helt klara med vem vi skrev för, vilka högtider vi skulle ha med eller upplägget. Därför tog det tid.

Till dig som ser på är en idé som jag bar med mig länge, men från att jag började skriva så tog det ungefär ett och ett halvt år tills det blev en bok. Till dig som ser på är skriven för Bengt. Bengt är rörmokare i Mariefred vars son precis har kommit ut. Han är extremt fiktiv, kanske måste jag skriva en bok om honom framöver. Men jag behövde en bild av min läsare för att förstå nivån jag skulle ligga på. Bengt är inte dum, men om han läser en text som är skriven med ett alltför akademiskt språk tappar han intresset. Jag förbjöd mig själv att använda orden kontext och diskurs, just för att inte skapa hinder i läsningen. Igenom hela processen försökte jag skriva på ett sätt som gör texten lätt att ta till sig, genom att förklara alla begrepp som dök upp. När jag började som museipedagog fick jag rådet ”Överskatta inte förkunskaperna, underskatta inte inteligensen” vilket är något jag haft med mig i processen.

Med Att bygga en bög är processen på sitt eget sätt, som med de andra böckerna. Det handlar om att ta den kunskap jag har, det jag har sysslat med i ungefär 15 års tid, och få ner det i essäform. Att skriva fram hur narrartiv, arketyper och stereotyper återupprepas inom gestaltningen av samkönat begär mellan män, och hur detta hänger samman med verkligheten. Hur kultur är både normerande och normativt. Hur vi kan förstå världen genom att se på kulturella exempel. Den svåra processen har varit att bryta ner detta, det har jag gjort nu. Jag har 10 narrativ som jag kommer utgå ifrån. Men jag skulle behöva tid, att jobba mer koncentrerat. Så jag går till Patreon, för att testa om det funkar och se om det kan underlätta processen. Patreon är alltså som renässansens mecenater, fast på gräsrotsnivå. Där många bäckar små blir en stor å. Jag vet inte om det funkar eller inte, men jag tänker att jag måste testa.

När boken blir klar, när den kommer ut eller hur vet jag inte, men det underlättar att ha något att jobba mot. Därför Patreon.

Utöver Att bygga en bög -10 narrativ om samkönat begär, så skriver jag på två projekt till . Dels uppföljaren till Veckopojkvännen, och dels en bok om mormor och morfar. De projekten får ta sin tid, kanske jag gör en Patreon om boken om morfar och morfar sedan. Jag vet inte än, det enda jag vet är att jag behöver testa.

Queer as Folk 20 år

Jag tänker ofta på tåget när jag ser på TV eller läser böcker. Något som slår mig varje gång är den här resan hur det liksom inte finns några alternativa resvägar. Att lycka är detsamma som evig tvåsamhet och barn i en villaförort. Att det blir och är varje bögs högsta dröm, när vi istället kan ta möjligheten att skapa något progressivt. Att det faktiskt finns en möjlighet att välja ett annat liv.

Jag tror att en annan väg är möjlig, där tvåsamhet, barn och familjegrav är slutmålet. Men det är ett liv som har fyllts med val och minor på vägen. Det hela påminner mig om sommaren 2011 som tillbringande med att göra tre saker: jobba, se på Queer as Folk och vara olycklig. Jag gick upp, gick till mitt sommarjobb som museivärd, kom hem, åt mat, såg på Queer as Folk, grät och somnade. Jag gjorde säkert andra saker också, var på gymmet, träffade folk, kanske låg jag till och med med någon. Det är en enda dimma. Jag hade året innan skrivit klart min magisteruppsats i konstvetenskap, gjort ett manusprojekt på en institutionsteater och gått på Textlabbet på Bona Folkhögskola. Jag var mentalt slut, jag hade knappt träffat folk på hela året utan suttit hemma och skrivit. Nu skulle jag umgås med folk och vara trevlig en hel sommar. Jag var nyexaminerad, 24 år och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Jag bodde i Linköping och ville mest bort, men visste inte var eller hur. På min arbetsplats jobbade en annan kille som vaktmästare. Han var snygg, trevlig och hade truckkort. Vad har det med här att göra undrar du nu? Jo, 24-åriga jag hade ångest över att jag var intresserad av en arbetare, sedan hade jag ångest över min ångest. Jag är inte direkt en person som håller tyst om saker, så vi kan väl säga att det där kom fram till honom. Jag hade en examensfest den sommaren, i efterhand har en kompis påstått att jag och den här killen hånglade i mitt trapphus. Jag minns ingenting av detta. Jag minns att det inte slutade bra, han blev sur. Än i denna dag undrar jag om mina chefer visste något, på sätt och vis var jag orolig för att anmälas för sexuella trakasserier. Om vi återgår till vad jag gjorde den där sommaren förutom att nästan förstöra min karriär med dessa presumtiva sexuella trakasserier, så såg jag alltså på Queer as Folk. Queer as Folk finns i två versioner, en brittisk från 1999 och en amerikansk från 2000. Generellt sett är det ”rätt” och ”fint” att gilla den brittiska och anse att den amerikanska är vulgär, såpig och allmänt dålig. Generellt sätt är nämligen allt som kommer från Storbritannien bättre än det amerikanska. Men jag gillar det såpiga bättre.

Queer as Folk bygger i båda versionerna på två bästa vänner i 30-årsåldern där den ena är en nörd och den andre är en slampa. Slampan har lånat ut sin sperma till ett par lesbiska som får barn. Slampan raggar också upp en tonåring som han tar med hem och ligger med. I den brittiska versionen heter de Stuart, Vince och Nathan. Nathan är där 15 och det hela är mer av en fling än något seriöst. I den amerikanska heter de Brian, Michael och Justin. Brian är alltså 30 och Justin 17 när de träffas. Det finns en massa problem i det här, jag är medveten om det men det är samtidigt den bästa kärlekshistorien jag har sett på TV. “I want you to be the best homosexual you can possibly be.” är en replik som löper igenom hela deras relation. Det börjar med ett one night stand, och just sexualiteten är det som binder dem samman men också det som ger skärpa till deras dynamiska gräl och ideliga uppbrott och återföreningar. Kan man bygga en relation på enbart sex, och kan man gå ifrån sex till kärlek och samhörighet? Här förenas den som inte tror på kärlek och som anser att relationer är för heterosexuella med den som söker trygghet och samhörighet i en relation. Sexet används i många fall för att gestalta vad de känner för varandra, för när orden tagit slut eller tappat innehåll är det till slut bara kroppen och det köttsliga som kan tala sitt tydliga språk.

Brian tror inte på förhållanden och framförallt inte på monogami, och slår från början fast att deras förhållande inte är av det traditionella slaget. De får vara med andra så länge det bara är en gång och var de än är så ska de alltid komma hem till varandra. En överenskommelse som skapar friktioner, och när bekantskapskretsen börjar bilda par med drömmar om hus och stadgade familjeliv blir kollisionen explosiv. Det är till slut Justin som lämnar Brian för att infoga sig i den normativa drömmen om hus och barn. Brian öppnar sina portar och köper inte bara en herrgård utan toppar det hela med att presentera en ring och en vision om ett liv för dem tillsammans.

Men säg den lycka som varar för evigt, eller ens i ett par avsnitt. Serien slutar med att Justin lämnar Brian och åker från sömniga Pittsburgh till New York för att satsa på sin konst. Här kommer vi till min poäng: avskedet är inte bara uppslitande vackert utan även en signal om att kärlek ibland betyder att låta gå. Ibland är den största kärleken att låta den andres behov av att utvecklas gå före de egna –  för att kärleken och relationen ska kunna blomma längre fram. Brian måste låta Justin åka och ta sin chans istället för att ge upp sina drömmar för Brians skull. Det är ett plågsamt beslut i stunden, men är antagligen det som räddar deras relation i det längre.

Det finns flera lärdomar här, men framförallt att kärleken och ett förhållande inte behöver se ut på ett visst sätt – det är parterna i relationen som avgör hur den ser ut. Men samtidigt framgår det med plågsam tydlighet att det är slampan som ska straffas. Personen som tror på något annat än tvåsamhet är den som ska lida. Det är plågsamt tydligt hur Brian, straffas för att han väljer en annan väg. Han får inte vara lycklig i avvikande tillvaro, utan måste rätta sig i leden. En kärlek som är okonventionell får inte överleva i längden, för du måste visa att det är något övergående. Den som inte vill vara med på tåget ses som barnslig, den som vill åka en annan väg är den som utgör problemet, inte att tidtabellen är för snäv. Att göra motstånd lönar sig inte, är signalen som sänds ut. De kastas av tåget i farten, med avsikten att de ska krossas och dö för att de säger att det finns alternativ.

Detta är ett utdrag ur min kommande essäsamling Att bygga en bög – 10 narrativ om samkönat begär.

2018

Vanligtvis har jag efter nyår en sammanfattning av de TV-serier jag sett under året och delar ut priser. Så kommer det dessvärre inte bli i vår. Inte för att det inte finns TV-serier att dela ut, utanför att jag under 2018 knappt såg något. Det beror i sin tur på en massa andra saker, som också har påverkat firmans inriktning.

2016 arbetade jag som projektledare på RFSL Linköping och fick igenom avtalet kring Linköpings Regnbågsvecka. Det var en rätt tuff process, som gick över flera år och där vi var få som gjorde mycket jobb och utkämpade flera strider samtidigt. När vi fick avtalet, i maj 2016, var jag rätt mentalt slut. Jag fortsatte dock att jobba på, men gjorde klart att jag inte ville ha ansvaret för arrangemanget längre. Jag är nämligen bäst på utveckling, inte på förvaltning. Mitt mål var att vi skulle få ett avtal med kommunen för att driva veckan och ha en anställd, inte att jag skulle vara anställd för det. Veckan kom och gick och luften gick ur mig. Jag lät min arbetsgivare veta att jag inte ville förlänga mitt avtal (som projektledare för vår hiv-projekt) när det gick ut vid årsskiftet. I november 2016 bestämde vi oss för att använda mina 11-års köpoäng i Stockholm och flyttade till Rågsved, då hade vi haft ett rum i Årsta som vi hade bott i växelvis sedan 2015. Jag arbetade framförallt från Stockholm under hösten och träffade samtidigt en karriärcoach för att börja prata om vad jag ska göra nu. Under 2017 fyllde jag 30 och kände mig allmänt trött och förvirrad. Jag hade ett uppdrag där jag kände att jag inte riktigt presterade mitt bästa och att jag inte riktigt passade in. Jag åkte till Lissabon över min födelsedag och började gå i terapi när jag kom hem. Innan sommaren lämnade jag mitt uppdrag men var fortfarande förvirrad. Jag fick kontrakt på Veckopojkvännen och tog min an ett nytt uppdrag, där jag inte heller riktigt kände att passade. Jag fortsatte gå i terapi. Överlag var 2017 ett år av förvirring. Jag höll fortfarande på att bromsa in och hade ingen ny riktning i livet förutom att jag läste till auktoriserad Stockholmsguide.

2018 kom Veckopojkvännen och nu började jag sätta ihop bitarna från min coach och min psykolog ännu mer. Om 2017 var inbromsning och återhämtning var 2018 året för nyorientering. Jag halkade efter i mina TV-serier, jag läste knappt några böcker. Men, jag landade i vad jag gör, hur jag identifierar mig och hur jag ska prata om vad jag gör. En sak jag insåg är att jag inte identiferar mig utifrån att skriva till exempel. Jag är inte en författare som går igång på skrivprocessen, jag går igång på resultatet.

Det jag gör är att arbeta med skärningspunkten mellan digitalisering, organisering och kulturarv. I detta ingår till exempel min expertis i hur HBTQ-personer gestaltas, hur subkulturer och minoriteter skapar kulturarv, ohälsofaktorer hos HBTQ-personer och hur institutioner kan arbeta med detta. Jag gör i princip inte grundutbildningar i HBTQ längre, utan satsar på fortutbildningar. I menyn på den här hemsidan finns fyra rubriker som handlar om hur jag gör mitt jobb.

Jag utvecklar koncept och metoder, jag leder processer och samtal, jag utbildar och jag skriver. Det passar mig bättre att förklara mitt arbete utifrån detta än att säga att jag ÄR en massa olika saker, jag föredrar att prata om vad jag GÖR.

En annan sak jag lärde mig att förstå under de här åren är att ett ledord för mig är transparens. Att vara öppen med saker är det bästa sättet att komma framåt. jag är öppen med att jag går i terapi, att jag haft några svåra år bakom mig. För på det sättet kan vi tillsammans skapa en mer hållbar värld, där vi alla kan vara öppna med saker. Men som trädet säger i Poccahontas, när hon dopar en av sina grenar i vattnet så att det uppstår ringar på vattnet, ”någon måste ju börja”.

Jo Helmerson, allt är politik

Erik Helmerson skrev en text i DN, där han har fel. Snäll ska jag nu tala om för Helmerson varför han har fel. Vi kan börja med det mest grundläggande, jag är inte vänster. Att anse allt är politik är precis som frågan om mänskliga rättigheter, rättssäkerhet eller anständighet inte en vänsterfråga. Jag skulle tvärtom säga att det är ett liberalt perspektiv (vi ska inte glömma att de mänskliga rättigheterna är liberala idéer), vilket jag kommer förklara mer om nedan.  Som den folkbildare jag är ska jag nu reda ut det här åt Helmersson, så att han slipper att ha fel i fortsättningen.

Låt oss ta det från början. När jag är ute och föreläser brukar jag ställa den här frågan till publiken:

Hur tog ni er hit idag? Ni kanske gick? Tog bilen, åkte kollektivtrafik eller cyklade?

Meningen med den här frågan är detta, varje beslut vi tar påverkar andra på något annat sätt. Om jag tar tunnelbanan till stan istället för bilen är det ett politiskt beslut, eftersom jag då stödjer kollektivtrafiken. Att flyga istället för att ta tåget är ett annat exempel på ett politiskt beslut. Vi fattar beslut hela tiden, och dessa beslut skapar världen omkring oss.

Det är fascinerade att en person som är liberal inte kan se individens beslut som politiska, men det säger oss samtidigt något om en vanlig missuppfattning i samhället. Redan när jag gick på högstadiet stötte jag på folk som var av uppfattning att politik är det samma som partipolitik och att all politik sker i partipolitiska rum. Jag säger nu inte att Helmersson är på samma nivå som högstadieungdomar år 2003, snarare att han är en del av tankefigur som outsourchar politiken till våra folkvalda och där individen inte har någon som helst handlingsutrymme att påverka samhället. Där våra individuella val inte på något som helst påverkar andra personer omkring oss. Där tanken på en årlig Thailand-resa som en mänsklig rättighet har uppstått i tomma intet, inte av individers val som tillsammans skapat ett mönster. Som liberal och utpräglad individualist är jag snarare av åsikten att vi som individer har ansvar för vad vi skapar och lämnar efter oss. Den kollektiva vänstermänniskan skulle istället kunna hävda att det är inte vad individen gör som spelar roll, utan det är först som kollektiv (som en folkvald församling) som våra handlingar spelar roll. Att påstå att det är en vänsteridé att att allt är politik är då alltså snedtänkt, men i en värld där allt vi inte gillar antingen är nyliberalism eller vänster är det ett snedsteg lätt att göra.

För en förklaring av begreppet strukturer, se den här filmen av Isobel Hadley-Kamptz.

Det för oss också in på ämnet för Helmersons text, om kulturen. En annan vanlig uppfattning är nämligen att kulturen är och ska vara opolitisk. Det roliga i det här resonemanget är att när kulturen håller med personen är den objektiv och när den säger emot är den politisk, politisk konst är alltså all konst som tillför ett annat perspektiv än mitt eget. Det är här Helmerson verkligen kliver fel i sin text, när han skriver:

På Wistis teckning är en man bekymrad. Han säger: ”Museer ska vara neutrala och objektiva med etnocentriska och högborgerliga värderingar!” Det är roligt. Men som all bra satir återkommer den i mitt huvud, gång på gång. Det är nämligen en så konstig sak mannen säger. Ingen svensk debattör har nog någonsin sagt det, inte ens i sömnen. Jag kan inte tänka mig att någon vill ha det så. Ytterst få vill till exempel höra att det koloniala projekt som förde krukan från Nilen till Göta älv var en toppenidé som snarast borde återupprepas.

Det är nämligen så att för det första finns det personer som är av åsikten att det koloniala arvet var en bra idé som museerna ska berätta om. Där detta är en objektiv sanning.  För det andra är det faktiskt detta som sägs underförstått när man lyfter upp ett perspektiv som opolitiskt. Då tillskrivs det ett sanningssägande perspektiv, det jag säger är sant och objektivt och de som säger emot är politiska som försöker få mig att ändra åsikt. Museer skapades som politiska verktyg, för att tillföra ett visst narrativ. Att då säga att museer ska vara opolitiska är ett anakronistiskt perspektiv som gränsar till ren historieförfalskning, det man egentligen säger att är att man vill att museerna ska upprätthålla ens egna världsbild. Helmersson beskriver det själv i sin text:

Jag läste nyligen en intervju med författaren Balsam Karam, aktuell med romanen ”Händelsehorisonten”. ”Romaner som inte kodas som politiska kan många gånger vara oerhört aggressivt politiska”, säger hon, ”i sitt sätt att befästa ett visst korrekt språkbruk och en vit, heterosexuell medelklassnorm.”

Att Helmerson verkligen inte kan förstå vad det är Karam säger här är faktiskt oerhört fascinerande. Att det som kodas som ”normalt” eller ett ”standby-läge” skulle vara politiskt, just eftersom det har en status som ett ”stand-by läge” vilket det ju inte har blivit av sig självt. Det går inte att säga det tydligare än vad Karam gör här. Men så är också Helmerson en del av en tankefigur där normkritik är något mystiskt (och där man har en anglosaxisk förståelse av ordet kritik, som i att ordet faktiskt innebär att lyfta fram negativa aspekter, istället för att som ordet betyder på svenska,göra en konstruktiv analys som lyfter vad som är bra, vad som är problematiskt och vilka effekter något får), där att prata om utsatta gruppers samhällsposition är identitetspolitik och där politiken sker i folkvalda församlingar men individens val inte har något som helst att göra med hur samhället ser ut. Där det är viktigare att hävda sitt eget perspektiv som en objektiv sanning än att se det som politik. Där objektiviteten är skriven i sten.

Till syvende og sist handlar detta om vad Helmerson inleder sin text med, en förskjutning från fakta till åsikter. Helmerson bemödar sig inte läsa på om museers politiska historia, han utgår från sina åsikter och emotioner istället, där han i affekt tar avstånd från tanken på att hans liv skulle vara politiskt och att han därför har ansvar skjuts iväg. Inte så att Helmerson har ansvar för vad Geijer skrev i Odalbonden och Vikingen och de idéer som Götiskaförbundet låg bakom som bland annat är anledningen till varför Historiska museet och Nationalmuseum skapades för att berätta om sveriges historia utifrån ett visst bestämt (politiskt) narrativ som skulle stärka nationalstaten, nationalismen och uppfostra invånarna till en korrekt uppfattning. Helmerson har inte heller ansvar för vad andra män som lever i relationer med kvinnor, är av inomeuropeisk bakgrund, inte definierar sig som en transperson (=cisperson) och som är medelinkomsttagare gör och har gjort. Hans ansvar ligger i vad han själv gör, vilka tankebanor han låter normalisera i sina texter, vilka uttryck han står bakom och vad konsekvenserna blir. Att inte se, eller för den delen få höra av andra, att ens liv och handlingar är politiska är ett privilegium. Privilegium är något vi behöver vara medvetna om, just eftersom de är osynliga och gör att vi mer sällan möter motstånd. Det är dock inte det samma som att vi ska skämmas eller ha dåligt samvete för våra privilegier,

Om det är något jag skulle önska är det att ledarskribenter höll sig till ämnen där de har kunskap. Inte bara ledarskribenter förresten utan samtliga människor. Ni hör aldrig mig uttala mig om infrastruktur, vattenkraft eller bostadsbyggande i offentliga sammanhang. Detta för att jag helt enkelt inte har kunskaper i de ämnena, och i de fall jag pratar om detta med människor som har mer kunskap än mig så intar jag en ödmjuk position inför den som har kunskaper. För mina åsikter (”bygg ett nytt miljonprogram!”) har inget egenvärde, de väger lätt mot den som har sakkunskap. Såklart att vi alla får tycka saker, men vi behöver vara mer ödmjuka inför de som vet saker, och inse att våra åsikter är just åsikter och dåligt underbyggda åsikter utan analys och vidare resonemang som de Helmerssons text ger uttryck för, inte är värda mer än pappret de är tryckta på. I den tid av oro är det viktigt med saklighet och fakta, en ledarskribent har makt att påverka andra människors tankebanor, den allmänna opinionen samt vad det pratas om vid frukostbord och på fikaraster. Det är en politisk handling att skriva om politik, lika mycket som att besluta om den. Det är en politisk handling att källsortera på samma sätt som det är det att inte göra det. Det är en politisk handling att inte rösta, och det är en politisk handling att anse att det finns handlingar som inte är politiska.

 

Hoppa till verktygsfältet