Livet som ett tåg
Jag åker rätt mycket tåg, i vissa perioder känns det som att jag åker mer tåg än vad jag faktiskt föreläser. När jag inte åker tåg ser jag på TV-serier, läser böcker, betraktar konst och pratar om hur homosexualitet gestaltas där. De här sakerna har dock mer gemensamt än man kanske tror vid första ögonblicket.
Vi kan till exempel föreställa oss livet som ett tåg, med en tydlig avgångstid och slutdestination. På vägen finns det ett antal stationer du åker förbi för att komma fram dit du ska, stationer där andra kliver av eller på men som du åker förbi medan du läser en bok, ser ett Youtube-klipp eller sms-ar med någon. Ibland kanske du tvingas stanna fem timmar utanför Katrineholm, och ibland kommer du fram precis som du ska. Det finns en planerad, förväntad, rutt för tåget, men det förekommer avvikelser. Avvikelser som stör, skakar till din vardag eller som bryter av. Tåget tar en annan väg, folk kliver på och av på en annan station än vad de har tänkt sig, någon rycker i nödbromsen.
Lite så tänker jag mig queera liv. Queert är det som skaver, avviker, inte går att definiera, det som går utanför den förväntade rutten. Sara Ahmed, forskare inom fenomenologi, pratar om livet som linjer som vi orienterar oss utifrån. På engelska heter sexuell läggning ”sexual orientation” – sexuell orientering – vilket jag tycker är ett bättre namn än sexuell läggning. Sexuell orientering visar nämligen på det dynamiska hos människan, att vi förändras och utvecklas hela tiden. Att vi inte är statiska varelser. Sexualitet och begär är något föränderligt, precis som andra delar av vår identitet. Men tillbaka till Ahmed: hennes argumentation är att de här linjerna som vi orienterar oss efter märks först när någon avviker från dem. En person avviker från den upptrampade, förväntade, stigen, och orienterar sig åt ett annat håll. När en person inte äter kött, inte har facebook eller inte har en smartphone så märker vi av stigen vi står på. När någon begär någon annan än den förväntas, eller när någon gör ett val som den inte förväntas, så märks stigen vi står på.
Det är avvikaren som skapar synligheten, en synlighet vi kanske inte vill kännas vid. De som inte avviker behöver avvikarna för deras bristande avvikelse ska bli tydlig. De som går på stigen behöver de som går utanför den för att känna sig duktiga för att de går på stigen. Stigen är rakare och mer bekväm, har färre hinder och leder rakt till målet. Om vi fortsätter med att se livet som en tågresa så finns det på vägen ett antal stopp. Vi tappar våra mjölktänder, får vår första kyss, har sex med någon första gången, går ut skolan, flyttar hemifrån, gifter oss, får barn, får ett jobb, skaffar ett hus, dör. Inte nog med att det finns en massa stationer att kliva av på, vi ska dessutom kliva av på rätt station vid rätt tillfälle, annars blir det kaos, förvirring och världen vänds upp och ner. Men vem är den här tågresan till för? Det finns ju onekligen de som trivs med den. Inom marxismen finns begreppet falskt medvetande, vilket innebär att de arbetare som inte känner sig förtryckta gör det för de inte vet att de är förtryckta och därför är de nöjda som de är. Jag skulle säga att det perspektivet innebär att man säger att folk lurar sig själva. Jag tror snarare att folk gör valet att leva det här livet helt medvetet, för att vinna. De anpassar sig till konventionen för att det är bekvämt, för att det ger dem ett bekvämt liv. De kliver på tåget och får sitta där i tågsätet och kliva av på rätt station vid rätt tillfälle. Inte så att de får en medalj, men de anklagas inte heller för att ”markera”, ”visa upp”, eller vara besvärliga. Det är skönt att vara bekväm. Frågan är bara till vilket pris. Den tågbiljetten de har är mer prisvärd än biljetten andra har. De andra, de som blir främlingar eftersom de orienterar sig utanför den uppdragna rutten. De som sitter på det här tåget sitter olika bekvämt, vissa sitter i första klass, i en idealiserad tillvaro med grattis kaffe och frukt men också ett högre pris för att få sitta där. Du kan inte vinna genom att inte uppoffra dig, även om uppoffringen är konformitet.
Jag är lika lite marxist som nyliberal, jag tror inte på att människan har en fri vilja frikopplad från konsekvenser. Jag ser människors val som något som påverkar andra, vi är inte helt fria i våra beslut för de påverkar och påverkas av andra. Vill vi vara grannarna som har ett gult hus med gröna knutar i ett villaområde? Vill vi vara föräldrarna till sonen som tror att han är förmer än andra? Vill vi vara de som har barn som inte gifter sig i kyrkan? Antagligen inte, det blir som stenar i skon, som löv på rälsen. Smått irriterande, det gör oss främmande och som något som är utanför. Värst är rädslan, att bli den som är utanför, främlingen, den som inte blir inbjuden och som folk är rädda för. Bättre då att försöka få andra att bli rädda.
Det är inte bara de som sitter på det där tåget som är duktiga på att göra andra rädda, utan även de som vill sitta på det. De som efterapar för att kunna tas in på nåder, något så besynnerligt att det förstärker känslan av normalitet hos de som idealiseras. Effekten blir att de idealiserade blir ännu mer idealiserade, de framstår som de normala. För det är just det här efterapandet som intresserar mig, eller rättare sagt, hur den homosexuella alltid skapas i relation till den heterosexuella och aldrig tvärtom. Att det är på heterosexuella villkor och ett heteronormativt narrativ får styra. Låt oss stanna och förklara vad heteronormativ betyder. Den svenska forskaren Fanny Ambjörnsson har förklarat det så här ”institutioner, lagar, strukturer, relationer och handlingar som upprätthåller heterosexualiteten som något enhetligt, naturligt och allomfattande – alltså det som bidrar till att en viss sorts heterosexuellt liv framstår som det mest åtråvärda och naturliga sättet att leva.”
Det handlar alltså om ett visst liv som ses som ett ideal, och hur det idealet får konsekvenser. Det är inte bara homosexuella liv som utesluts i detta, utan även vissa heterosexuella. De som reser i andra klass, de som följer regelboken men ändå inte får en medalj. De som växer upp och hör att de har alla förutsättningar, att deras kön ger dem fördelar, men ändå finner att de sitter i andra klass tillsammans med andra förlorare, istället för med vinnarna i första klass. De som känner sig berövade på något de tagit för självklart, som blivit bortglömda av samhället. För det är endast vinnaren som får medalj. Deras kamp för att få sitta i första klass leder istället till destruktivitet, de vill riva ner tåget och dess spår för att bygga ett nytt med en ny riktning. Strunt samma att den riktningen är direkt farlig för andra, de ska ju ha vad de har blivit lovade av livet. Som med så mycket annat i livet måste vi ha förståelse utan att nödvändigtvis förlåta. Vi måste förstå de här passagerna, även om de har eget ansvar också är omgiven av de i första klass som hela tiden flyttar horisonten framför dem. Avståndstagandet innefattar även passagerarna i andra klass. Några måste förlora. För förloraren kan det vara svårt att se det som fair game, om man aldrig har en chans att vinna. Det fuskas, de skriver om reglerna, man struntar i att hålla sig tidtabellen och när tåget stannar på grund av statens undermåliga styrverktyg för underhåll och bristande förberedelse, inför ny teknik och dess påverkan på tillgång och efterfrågan på arbete. Då skyller förlorarna på de som kopierar, de som inte skulle passa in, de som borde vara förlorare istället, samtidigt som de drömmer om fornstora dagars tåg. Där de antagligen fått åka dressin. De skyller inte på de i första klass som skyddar sina egna positioner, utan på andra som också vill in dit. Kopian får skulden för originalets bristande empati och vilja att dela med sig. Och varför skulle de det? Det finns bara en uppsättning säten i första klass, för att fler ska få plats måste några kliva av. Kopian får skulden för tågets tidtabell och att de i andra klass inte får det de förtjänar.
Vad är det då kopian gör? För att förklara det får vi titta på hur det gestaltas, och den genomgående trenden som går som en blodröd tråd genom populärkulturens bilder av homosexuella män. Antingen drömmande om en stilla tillvaro bakom en av staket instängslad och isolerad villa, med man och barn. Eller olycklig, bitter, förställd och omkringknullandes i jakt på att inte behöva erkänna sitt behov av att av flytta in i denna verklighet som alla människor drömmer om, där du följer tidtabell och rutt för tåget. Överlag är det samma historia vi ser, den trygga tvåsamheten är ett mål, inte ett medel, och sedan går det vidare med bröllopsklockor och drömmar om barnskrik och slutar på ålderdomshemmet och en gemensam grav. Alla avvikelser, alla drömmar om ett annat sorts liv, är en självmotsägelse och de som hyser sådana förhoppningar kommer också en dag vakna upp, rätta sig in i ledet och eftersträva en förstaklassbiljett på tåget. Det går inte stanna kvar på en station längre än planerat, eller att skapa nya stationer på vägen. Att göra sådant är att säga att tåget inte är det enda rätta tåget, att skapa ett eget tåg med annan slutdestination och annan räls, andra vagnar och andra stationer är en motståndshandling, du vill inte vara med i gemenskapen och är därför ett hot
Det är alltså inte heterosexualiteten som är problemet, utan föreställningen om ett visst liv som mer lyckat än ett annat, den som står efterapar tar detta till en ytterligare dimension och eftersträvar ett så heteronormativt liv som möjligt, och skapar sålunda en miljö där vissa liv är mer värda än andra, inom HBTQ-spektrumet. Detta har intresserat historikern Lisa Duggan som i sin bok The Twilight of Equality? introducerar begreppet den nya homonormativiteten. Enligt Duggan är denna homonormativitet en politik som inte utmanar dominerande heteronormativa antaganden och institutioner utan snarare upprätthåller och försvarar dem, samt en avrustning av rörelsen och en privatiserad och ickepolitisk hbt-kultur förankrad i hemmaliv och konsumtion. Detta är alltså motsatsen till en queer tillvaro. Det är en villkorad assimilation in till heteronormativa livsprinciper. Giftermål och barn i trygga miljöer istället för dekadens och motstånd. Duggan redogör för hur den amerikanska hbt-rörelsen gått från att vara assimilatorisk till radikal, till att återgå till en assimilatorisk agenda igen. Det centrala, enligt Duggan är frågan om det könsneutrala äktenskapet och hur denna eftergift från det heteronormativa samhället blir ett sätt att städsla den upproriska hbt-rörelsen och göra den rumsren genom att släppa in den i den heteronormativa gemenskapen.
Hur ser då den homosexuella livsbanan ut, hur går det homosexuella tåget? Det börjar oftast med en liten kille som är feminin, gillar att klä sig i sin mammas högklackade skor, gillar schlager och annat feminint kodat. Klipp till en vilsen tonåring. Nu kommer hormonerna. Jag ser Herman Lindqvists och hans användande av berättande presens ”och här kommer Karl XII i full fart” framför mig. Här är det istället ”OCH HÄR GÖR HORMONERNA ENTRÉ! NATTLIGA UTLÖSNINGAR, STÅND SOM INTE GÅR ATT KONTROLLERA, SYND, SKAM OCH KROPPSBEHÅRING SOM SKAPAR ODÖR”. Här ska du gärna vara olyckligt kär i en kille i sin klass, helst den coola killen. Du har en tjejkompis som älskar dig men du vågar inte berätta för henne att du är bög. Du blir mobbad, är extremt flamboyant och hånglar med en garderopstryckande fotbollsbög som med några folköl för mycket blir lite väl fumlig och sedan slår ner dig. Här någonstans ska du också komma ut, vilket gör att din omgivning reagerar på olika mer eller mindre förväntade sätt. På studentdagen så tar du din studentmössa och med endast en lätt väska flyttar du till Huvudstaden. Väl där, tar du igen för din förlorade tonårstid, knullar runt på rent svenska. Friheten är slående, nu kan du göra som du vill. Men nej, vår hjälte bär på en inre sorg och plåga och det kan bara rättas till genom att du hittar Den Rätta. Slår ihop bopålarna, släpper allt vad frihet heter och ger dig in i tvåsamheten. Gifter dig, drömmer om barn, skaffar dessa barn. Lever i trygg tvåsamhet, kanske några felsteg på vägen, men det ingår i berättelsen. Allt i en utlagd linje, en tågräls med stationer och ändstation.
Du kanske tycker jag är dum, orättvis rakt utav? Naturligtvis raljerar jag. Du nämner att det finns andra berättelser också? Naturligtvis gör det de, men de slutar i princip aldrig lyckligt. Den som avviker från tågets tidtabell straffas. Det är den här processen, den här tidtabellen som intresserar mig. Jag intresserar mig för gestaltningen, kanske mer än för verkligheten. Detta för att kultur är både normerande och normativ. Den speglar vår verklighet, men är också med och formar den. Den skildrar våra drömmar, och skapar den. Kultur är aldrig neutralt, är aldrig objektivt och är aldrig opolitiskt. Det är en gestaltning, en skapelse som vrider på verkligheten och skapar ett nytt tvärsnitt. Därför är det så intressant att studera gestaltning, för den säger oss så mycket om verkligheten vi lever i.
Tillbaka till tåget, det dags att kolla era biljetter, vilket tåg ska du med? Vill du följa tidtabellen eller skapa något annat? För det är grejen med livet, vi kan till viss del forma vårt eget liv. Vi behöver inte vara konforma, men det är så mycket enklare att göra det som förväntas av en än att göra något annat. Även om det sliter på en är känslan av att vara paria oftast värre. Då faller vi in i Sara Ahmeds linjer, vi följer den upptrampade stigen, vi följer med på den planerade tågfärden. Sätet kanske skaver, maten i serveringsvagnen är äcklig och det sitter folk som skrattar, gråter och låter sina barn se på muminfilm på högsta volym utan hörlurar bredvid. Vi accepterar detta, för vi vet att kliver vi av tåget här, byter tåg i en annan riktning så blir det problem, livet blir svårare.