Jag tänker ofta på tåget när jag ser på TV eller läser böcker. Något som slår mig varje gång är den här resan hur det liksom inte finns några alternativa resvägar. Att lycka är detsamma som evig tvåsamhet och barn i en villaförort. Att det blir och är varje bögs högsta dröm, när vi istället kan ta möjligheten att skapa något progressivt. Att det faktiskt finns en möjlighet att välja ett annat liv.
Jag tror att en annan väg är möjlig, där tvåsamhet, barn och familjegrav är slutmålet. Men det är ett liv som har fyllts med val och minor på vägen. Det hela påminner mig om sommaren 2011 som tillbringande med att göra tre saker: jobba, se på Queer as Folk och vara olycklig. Jag gick upp, gick till mitt sommarjobb som museivärd, kom hem, åt mat, såg på Queer as Folk, grät och somnade. Jag gjorde säkert andra saker också, var på gymmet, träffade folk, kanske låg jag till och med med någon. Det är en enda dimma. Jag hade året innan skrivit klart min magisteruppsats i konstvetenskap, gjort ett manusprojekt på en institutionsteater och gått på Textlabbet på Bona Folkhögskola. Jag var mentalt slut, jag hade knappt träffat folk på hela året utan suttit hemma och skrivit. Nu skulle jag umgås med folk och vara trevlig en hel sommar. Jag var nyexaminerad, 24 år och visste inte vad jag skulle göra med mitt liv. Jag bodde i Linköping och ville mest bort, men visste inte var eller hur. På min arbetsplats jobbade en annan kille som vaktmästare. Han var snygg, trevlig och hade truckkort. Vad har det med här att göra undrar du nu? Jo, 24-åriga jag hade ångest över att jag var intresserad av en arbetare, sedan hade jag ångest över min ångest. Jag är inte direkt en person som håller tyst om saker, så vi kan väl säga att det där kom fram till honom. Jag hade en examensfest den sommaren, i efterhand har en kompis påstått att jag och den här killen hånglade i mitt trapphus. Jag minns ingenting av detta. Jag minns att det inte slutade bra, han blev sur. Än i denna dag undrar jag om mina chefer visste något, på sätt och vis var jag orolig för att anmälas för sexuella trakasserier. Om vi återgår till vad jag gjorde den där sommaren förutom att nästan förstöra min karriär med dessa presumtiva sexuella trakasserier, så såg jag alltså på Queer as Folk. Queer as Folk finns i två versioner, en brittisk från 1999 och en amerikansk från 2000. Generellt sett är det ”rätt” och ”fint” att gilla den brittiska och anse att den amerikanska är vulgär, såpig och allmänt dålig. Generellt sätt är nämligen allt som kommer från Storbritannien bättre än det amerikanska. Men jag gillar det såpiga bättre.
Queer as Folk bygger i båda versionerna på två bästa vänner i 30-årsåldern där den ena är en nörd och den andre är en slampa. Slampan har lånat ut sin sperma till ett par lesbiska som får barn. Slampan raggar också upp en tonåring som han tar med hem och ligger med. I den brittiska versionen heter de Stuart, Vince och Nathan. Nathan är där 15 och det hela är mer av en fling än något seriöst. I den amerikanska heter de Brian, Michael och Justin. Brian är alltså 30 och Justin 17 när de träffas. Det finns en massa problem i det här, jag är medveten om det men det är samtidigt den bästa kärlekshistorien jag har sett på TV. “I want you to be the best homosexual you can possibly be.” är en replik som löper igenom hela deras relation. Det börjar med ett one night stand, och just sexualiteten är det som binder dem samman men också det som ger skärpa till deras dynamiska gräl och ideliga uppbrott och återföreningar. Kan man bygga en relation på enbart sex, och kan man gå ifrån sex till kärlek och samhörighet? Här förenas den som inte tror på kärlek och som anser att relationer är för heterosexuella med den som söker trygghet och samhörighet i en relation. Sexet används i många fall för att gestalta vad de känner för varandra, för när orden tagit slut eller tappat innehåll är det till slut bara kroppen och det köttsliga som kan tala sitt tydliga språk.
Brian tror inte på förhållanden och framförallt inte på monogami, och slår från början fast att deras förhållande inte är av det traditionella slaget. De får vara med andra så länge det bara är en gång och var de än är så ska de alltid komma hem till varandra. En överenskommelse som skapar friktioner, och när bekantskapskretsen börjar bilda par med drömmar om hus och stadgade familjeliv blir kollisionen explosiv. Det är till slut Justin som lämnar Brian för att infoga sig i den normativa drömmen om hus och barn. Brian öppnar sina portar och köper inte bara en herrgård utan toppar det hela med att presentera en ring och en vision om ett liv för dem tillsammans.
Men säg den lycka som varar för evigt, eller ens i ett par avsnitt. Serien slutar med att Justin lämnar Brian och åker från sömniga Pittsburgh till New York för att satsa på sin konst. Här kommer vi till min poäng: avskedet är inte bara uppslitande vackert utan även en signal om att kärlek ibland betyder att låta gå. Ibland är den största kärleken att låta den andres behov av att utvecklas gå före de egna – för att kärleken och relationen ska kunna blomma längre fram. Brian måste låta Justin åka och ta sin chans istället för att ge upp sina drömmar för Brians skull. Det är ett plågsamt beslut i stunden, men är antagligen det som räddar deras relation i det längre.
Det finns flera lärdomar här, men framförallt att kärleken och ett förhållande inte behöver se ut på ett visst sätt – det är parterna i relationen som avgör hur den ser ut. Men samtidigt framgår det med plågsam tydlighet att det är slampan som ska straffas. Personen som tror på något annat än tvåsamhet är den som ska lida. Det är plågsamt tydligt hur Brian, straffas för att han väljer en annan väg. Han får inte vara lycklig i avvikande tillvaro, utan måste rätta sig i leden. En kärlek som är okonventionell får inte överleva i längden, för du måste visa att det är något övergående. Den som inte vill vara med på tåget ses som barnslig, den som vill åka en annan väg är den som utgör problemet, inte att tidtabellen är för snäv. Att göra motstånd lönar sig inte, är signalen som sänds ut. De kastas av tåget i farten, med avsikten att de ska krossas och dö för att de säger att det finns alternativ.
Detta är ett utdrag ur min kommande essäsamling Att bygga en bög – 10 narrativ om samkönat begär.