Ynglingen

Just nu jobbar jag med att redigera kapitlet Ynglingen. Som bland annat kommer ta upp konstverket Amor Vincit Omnia, av Caravaggio. Den bilden används till omslaget för Grekisk eros av Eva Carin Gerö.  

Nedan följer mitt utkast, bland annat baserat på en text jag skrev för Opulens om Gerös bok och filmen Call me by your name.

I det antika Grekland var Den Vackre Yngligen ett ideal, skriver Eva-Carin Gerö i sin bok Grekisk Eros – Kärlek och sexualitet i det antika Grekland. Det är kanske inte något förvånande, utan ingår i allmänbildningen. Men Gerö stannar inte där, utan gräver sig djupare ner i detta och reder ut föreställningar, utopier och fördomar som präglar bilden av antiken. Gerö drar ett komplexitetens raster och visar på att även om ynglingen var ett ideal, att relationer mellan män förekom som en del av det sociala livet så var det inte alltid helt uppskattat. De sexuella relationerna skulle vara just ett spel, om de pågick för länge om den vackre ynglingen hann växa upp och bli en fullfärdig man så var relationen utanför det socialt acceptabla.

Redan under renässansen är ynglingen och begäret av den samme ett tema, Gerös bokomslag har en detalj från Carravagios Amor Vincit Omnia. 

Vi kan se ett likande tema i Oscar Wildes, Dorian Grays Porträtt, där det kroppsliga begäret må så vara är mer undanskymt sett till den era som Wilde levde under, men idealiserandet av ynglingens kropp för dess intellekt och äldre konstnären Basils begär är skyndsamt tydligt. 

I Call me by your name (Luca Guadagnino, 2017) står Den Vackre Ynglingen I fokus. Premissen är 1983, Elio befinner sig på den Italienska landsbygden med sina föräldrar. Pappan är professor i arkeologi, och bjuder dit en amerikansk student vid namn Oliver. Elio är 17 och Oliver är 24 år och med filmens gång utvecklar de en romantisk relation, där de i sin intimitet kallar den andre för sitt eget namn.

Kärlekshistorien som rullas fram är i sig inte unik i populärkulturen även om jag har sett den berättas med högre tempo, vilket hade varit att föredra istället för att tillbringa första halvan av filmen med ett långsamt uppbyggande som sedan renderar i en allt för hastig andra halvlek.

Något annat som tydligt slår mig är exakt hur mycket Hollywood filmen känns, och hur långt efter TV-mediet som filmen fortfarande befinner sig. Det är tydligtvis omöjligt för filmmediet att våga visa explicita sexscener, nakenhet eller att faktiskt ta den här typen av relationer på allvar. Vi får se mer av Elios tidigare relation med en tjej än av relationen mellan Elio och Oliver, trots att det är den senare som står som fokus för filmen.

Det generationsöverskridande temat är genomgående i populärkultur, framförallt när det rör gestaltande av samkönade relationer mellan män. Redan i grekiska mytologin har vi Zeus som förklädd till en örn rövar bort Den Vackre Ynglingen Ganymedes. Detta har sedan skildrats genom konsten åtskilliga gånger, till exempel genom Carl Milles skulptur Vingarna från 1910, vilket sedan inspirerade Maurits Stiller till Sveriges första queerfilm, Vingarne från 1916. Filmen är i sin tur baserad på Herman Bangs Mikaël från 1904 och handlar om en skulptur som tar sig an och protegé och slutar i ett triangeldrama mellan skulptören, protegén och en furstinna. 

Men även i den allmänna samhällsdiskursen finns en liberal syn, till exempel i fallet med det gifta paret Tom Daley och Dustin Black, där det finns en åldersskillnad som om den varit i en olikkönad relation hade skapat mer negativa skriverier. Det generationsöverskridande, så länge det sker frivilligt och inom lagens ramar, är helt enkelt mer accepterat inom gaycommunityt, antagligen på grund av dess historia.

Det är en av styrkorna i Call me by your name, Att Elio ges agens och intellektuell skärpa. Samtidigt som han får vara tonårskåt och fatta dumma beslut så tillåts hans eget musiciala skapande och läsande ta plats och det är det intellektuella utbytet som eldar på utvecklingen dem emellan, samtidigt som Elio är den drivande i relationen.

Men precis som i det antika Grekland kan inte deras relation hålla förevigt. Efter att Oliver har lämnat Italien hör han av sig per telefon och meddelar att han nu ska återgå till den trygga heterosexualiteten och gifta sig med en kvinna. Elio är förkrossad och tårarna rullar nedför hans kinder i synk med filmens eftertexter. I Vingarne så dör konstnären och ynglingen blir bitter, i Dorian Gray Porträtt förblir Dorian att vara ung medan porträttet förruttnar och i Queer as Folk sista avsnitt så lämnar ynglingen sin älskade för att söka lyckan annorstädes. En generationsövergripande kärlekshistoria får finnas, men sensmoralen är att den alltid måste sluta olycklig när skönheten gått över i vuxen förslitning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.