2015 och HBTQ-TV.

Eftersom årskrönikor naturligtvis görs när året är slut och jag behöver ett inlägg för relasen av min nya hemsida och blogg så blir detta en kombination. En del av texten  är hämtat från gamla blogginlägg.

Förra året så gjorde jag en topplista, i år tänkte jag istället dela ut olika priser. Håll till godo.

Årets…

Historielektion: Fröken Frimans krig
Berättar om samkönade relationer mellan kvinnor under 1900-talets början. Historiskt korrekt och respektfullt, vågar dessutom ta ut svängarna och inte bara exotifiera.

Bohemmys: Life in Squares
Bloomsburygruppen! Jag säger bara det. Men också här är det historiskt korrekt (och biografiskt) även om dramaturgin är rörig, man inte begriper vem som är vem och det är lite för luddigt så kan jag inte låta bli att gilla det. Hade behövt bättre manus och regin av Simon Kaijser (som regiserade Torka aldrig tårar utan handskar) skulle nog behövt vara mer handfast, framförallt i klippningen.

Transa-i-dike: Penny Dreadfull

Först: ordet transa som substantiv är nedsättande. Men i det här fallet används det för att ge namn på en populärkulturell trop där transpersoner ofta förekommer som offer och ofta slutar i ett dike. Jag älskade serien Penny Dreadfull, framförallt ett av avsnitten som ni läser en mästerlig recap av Ida Kjellin på TVdags, observera att hon använder mitt uttryck ”heterosnusk”. Det centrala här är alltså relationen mellan Dorian Gray (ja, den Dorian Gray) och Angelique, pedagogiskt gestaltad av mig i dessa två gifs (som jag alltså inte gjort själv):

 

 

(paus för att hämta andan)

Nu till det jag finner intressant, är Angelique transperson? I en del reportage jag läst tolkar man henne som en transperson innan begreppet kom till. Jag är tveksam, av samma anledning som att jag inte vill kalla drottning Kristina för lesbisk trots hennes relation med Ebba Sparre, ordet lesbiskt användes inte och Kristina använde det inte på sig själv. Det är att ta ifrån henne sig agens att tvinga in henne i ett begrepp. Faktum kvarstår dock, Angelique är född i en manskropp (vilket vi kan se i gifen här ovan) men identifierar sig som kvinna även om hon inte gjort några förändringar av kroppen. Det faktum att hon säljer sin kropp för tankarna till vissa asiatiska länder (tex Thailand) där så kallade shemales är vanliga (alltså personer med kvinnobröst och manliga genitalier) och i en värld där transvård inte är statligt subventionerat som i Sverige så blir detta ett sätt att tjäna pengar för att kunna operera sig. Jag skulle säga, för att använda ett annat anakronistiskt begrepp, att Angelique är queer. Hon flyter mellan gränser och använder olika genus och kön, men framförallt så konstruerar hon sig själv i olika situationer.  Detta för mig är en pedagogisk gestaltning av vad queer är. Men å andra sidan, om begreppet transperson hade funnits vid förra sekelskiftet är det möjligt att Angelique hade kallat sig för det.

Glöm allt jag sa! Jag tar tillbaka, jag hatar Penny Dreadfull! Eller nej, det gör jag inte. Men jag hatar verkligen, verkligen hur de använde figuren Angelique. För att sammanfatta: Dorian Gray utnyttjade henne och när hon hittade hans porträtt (don’t get me started on that) så dödar han henne. Ida Kjellin på TV-dags har summerat avsnittet superbra.

Vad gör nu detta för något undrar du? Angelique finns ju inte med i romanen säger du? Det var en helt rätt plottwist utropar du? SKÄMMES TA MIG FAN, säger jag. Problemet är nämligen att detta händer hela tiden, transpersoner som är med i TV-serier eller filmer dör hela tiden. Det är i princip det de gör. Om de inte är exotifierade och har sex, och sedan dör. Det kan ni läsa mer om här. Ingen rolig läsning, lite sammanfattning ( på engelska)

  • Transgender characters were cast in a ”victim” role at least 40% of the time.
  • Transgender characters were cast as killers or villains in at least 21% of the catalogued episodes and storylines.
  • The most common profession transgender characters were depicted as having was that of sex workers, which a fifth of all characters were depicted as (20%).
  • Anti-transgender slurs, language and dialogue was present in at least 61% of the catalogued episodes and storylines.

Varför är då detta så viktigt och varför jublar jag inte över att USA nu har bestämt att samkönade äktenskap? Jo, det är jag, men äktenskapet är ingen slutdestination. Det betydelsefulla är att det är just USA som har gjort det, eftersom vi lever i ett land präglat av en amerikansk kulturimperialism. I USA har äktenskapet en ekonomisk betydelse, eftersom de inte har den sortens välfärdssystem vi har i Sverige. Det kan man läsa mer om de här väldigt bra texterna i Contexts. I augusti släpps min masteruppsats som handlar om homonormativitet i Sverige och som behandlar den här frågan, den bör ni läsa när har släppts.

Men så finns det andra problem också, till exempel hemlösa HBTQ-ungdomar vilket uppmärksammats av Russel Brand. Men om man ska titta i Sverige kan vi titta på situationen för HBTQ-personer i hedersnormativa kontexter. Detta kan man läsa om i den rapport jag har skrivit för RFSL Linköping.

Men framförallt, transpersoner. I år släpptes en rapport från Folkhälsomyndigheten om hur transpersoner mår. Jag har lagt in den summerande statistiken nedan.

 

  • Kränkande behandling:
    Över hälften av respondenterna angav att de minst en gång under de senaste tre månaderna blivit utsatta för kränkande behandling eller bemötande, framför allt på grund av sitt könsuttryck.
  • Diskriminering:
    65 procent av respondenterna angav att de har avstått från olika aktiviteter under de senaste 12 månaderna, av rädsla för att bli dåligt behandlade eller diskriminerade på grund av sin transerfarenhet. Bland annat har respondenterna avstått från att delta i sociala evenemang, närma sig människor de inte känner och gå på gym eller träna.
  • Våld:
    Ungefär var femte respondent svarade att de någon gång utsatts för våld på grund av sin transerfarenhet. Vidare har över en tredjedelblivit utsatt för psykiskt våld under de senaste 12 månaderna, framförallt på allmän plats eller nöjesställe. Många har utsatts för sexuellt våld och 30 procent angav att de någon gång har blivit tvingade till sex mot sin vilja.
  • Trygghet:
    Nästan hälften av respondenterna angav att de ofta eller alltid avstår från att gå ut ensamma av rädsla för att bli överfallna, rånade eller ofredade på något annat sätt.
  • Droger:
    Nästan en tiondedel av respondenterna har använt droger under de senaste sex månaderna.
  •  Fysisk aktivitet:
    Var femte respondent har rapporterat att de har en stillasittande fritid. Drygt en fjärdedel skulle vilja träna mer men uppger att de begränsas av sin transerfarenhet.
  •  Förhållande till mat och ätande:
    Över en tredjedel av respondenterna har ett problematiskt förhållande till mat och ätande.
  • Allmänt hälsotillstånd:
    Hälften uppgav att de har ett bra allmänt hälsotillstånd. medan cirka en femtedel har ett dåligt allmänt hälsotillstånd.
  • Psykisk hälsa:36 procent av respondenterna svarade att de minst en gång under de senaste 12 månaderna allvarligt övervägt att ta sitt liv. Cirka en tredjedel rapportera de att de någon gång försökt att ta sitt liv.
  • Över hälften av respondenterna angav att deras arbetsförmåga eller vardag är begränsad i någon grad på grund av en fysisk eller psykisk sjukdom.
  • Nedsatt arbetsförmåga:
  • Sexuell hälsa:
    Majoriteten anser att de i stort sett eller helt kan leva sexuellt så som de själva önskar. Cirka en tredjedel tycker dock inte alls att de kan leva sexuellt på det sätt som de själva önskar.
  • Livskvalitet:
    Majoriteten av respondenterna rapportera de att de har en god livskvalitet. Endast en tiondedel känner att de helt kan leva enligt sin könsidentitet.

För transpersoner är inte det samkönade äktenskapet det viktigaste som finns, utan det finns mycket viktigare saker. En sådan sak är att representera vad folk bli kallade och acceptera att det finns de som inte identifierar sig som varken han eller hon utan föredrar att bli kallade för hen. Grundläggande är att acceptera att alla individer har rätt att själva bestämma vad de ska kallas för och hur de definierar sig.

Besvikelse: Downton Abbey
I fem säsonger har vi väntat på att Thomas ska få vara lycklig, i slutet av näst sista säsongen så hintades det om att nu, nu kommer det att hända. Men nej. Sista säsongen av Downton abbey var både ostig och smörig men särskild bögig var den då rakt inte. Eller jo, ett självmordsförsök och så vips var Thomas snäll igen. Men något rumlande med Andy som vi blivit (nästan) lovade blev det inte. Jag är ledsen, men det är inget annat än en besvikelse.

Genombrott: Grace and Frankie

I serien möts Jane Fonda och Lily Tomlin för första gången sedan 9 to 5, så vi får hoppas att Dolly Parton gör en gästroll i nästa säsong.Men Grace och Frankie har inte så mycket gemensamt med 9 to 5, snarare med Före detta Fruars Klubb. I första avsnittet blir nämligen Grace och Frankie lämnade av sina män, som berättar att de haft en affär i 20 år och nu ska gifta sig. Av olika händelser så flyttar Grace och Frankie in i samma hus och börjar nu sätta ihop sina liv igen, efter 40 års äktenskap.

Männen som Grace och Frankie lämnas av spelas av Martin Sheen (Charlie Sheens pappa) och Sam Waterston (som varit med i Law and Order). Det roliga med att Martin Sheen är med är att han 1972 var med i en av de första TV-filmer som illustrerade homosexualitet inom amerikansk television, That Certain Summer Det är synd att Watersons roll inte spelas av Hal Holbrook som spelade mot Sheen 1972, men man kan kanske inte begära allt här i världen.

Själva serien då? Ja, den är inte särskilt lågmäld, men välspelad. Det är skönt att se ett äldre homosexuellt par för en gångs skull, och som inte framställs som tragiska. De tar också upp mycket intressanta frågor om detta med att komma ut, att vara intresserad av flera personer samtidigt, vad som är att vara sann mot sig själv och om du som homosexuell man måste vara en del av en särskild kultur på ett relevant och initierat sätt. Men nu handlar inte serien om Robert och Sol som männen heter, utan om deras före detta fruar. Och dessvärre också om deras barn. För precis som i Transparent kan de inte låta bli att låta barnens åsikter vara med också, för att inte tala om barnens olika mer eller mindre intressanta bihistorier. Stundtals blir det lite för spretigt, bäst är scenerna när Tomlin och Fonda spelar ensamma mot varandra, och tar spjärn mot en tredje skådespelare som får fungera som katalysator. Överlag så fungerar castingen och ensemblespelet även om barnen är rätt ojämna och framförallt allt för stereotypa. Som amerikansk komediserie så vadar den ju i stereotypsjön och Fondas överklasskärring och Tomlins judiska bohem blir i vissa fall rätt överdrivna men det är genomarbetade roller som blir dynamiska med seriens utveckling. Jag hoppas på att nästa säsong vågar fokusera mer på Fonda och Tomlin och mindre på ungarna. Sheen och Waterston får gärna fungera som länkar som håller ihop historien men deras historia fungerar bäst när den berättas genom Tomlin och Fonda eftersom att alla är så tätt sammanlänkade.

Keep ut the good work: Faking it
Ungdomsserie på MTV där nakenhet klipps bort och svordomar censureras. Handlar om de två bästisarna Karma och Amy som i första säsongen låtsas vara ett par för att bli populära, de går på en väldigt utopisk skola minst sagt. Amy kommer sedan fram till att hon är lesbisk, och kär i Karma. Serien innehåller även en intersexuell skönhetsdrottning och en brottare som kommer ut

Superskurk/birollsrepresentation: Flash/Arrow
Pied Piper har gjort entré i The Flash. En öppet homosexuell superskurk, spelad av en öppet homosexuell skådespelare. Se det här klippet för att förstå hur serierna The Flash och Arrow arbetar för att inkludera HBTQ i serierna. Nu håller jag inte riktigt med om analysen av Glee och How to get away whit murder som ges. jag ser det som att de tre serierna fyller olika funktioner. De här serierna fyller alla olika funktioner. Det folk glömmer är att HBTQ ser ut på olika sätt, det finns olika sorters verkligheter. Nu när det finns flera serier som berättar de här historierna behöver vi se att de gör det på olika sätt. Vi behöver både serier som berättar om hur verkligheten ser ut, och om hur den skulle kunna se ut.

För-tidig-död: Looking,
HBOs bögserie som var low key men ändå spännande och relevant i sitt berättande om tre bögar i 30-års åldern. Det kommer en film som avslut, jag är skeptisk. Ge oss mer.

Bästa musiksåpa: Empire
Så såpig, så överdriven, men ändå med en viss intersektionell betydelse då den gestaltar en homosexuell svart man i r’n’b/hiphop världen.

Empire kan enklast sammanfattas som en såpa om den amerikanska musikindustrin. Familjen Lyon driver skivbolaget Empire, pappa Lucious har varit stor rapstjärna och skapade skivbolaget med pengar som mamma Cookie fixade genom knarkförsäljning. När serien börjar har Cookie kommit ut efter 17 år i fängelset, och kommer till ett faktiskt emperium. Lucious har skilt sig från henne och skaffat en ny, de tre sönerna har lite olika inställning till sin mamma. Det intressanta är detta, de två yngre sönerna Jamal och Hakeem är båda två artister. Hakeem är rappar medan Jamal sysslar med R’n’B. Jamal är också homosexuell vilket gör att pappa Lucius tar sin hand ifrån honom och låter Cookie ta sig an honom, Cookie som byggde upp Lucious karriär innan hon åkte in i fängelse.

Här illustrerat av Jamal som använder sin fars, skivbolagsmagnatens, stora hit för att komma ut.

Politiska betydelse: The Fosters

Jag ger er: Jude and Connor.

 

Min kollega Linus Fremin har skrivit en lysande text om detta på TVdags. Jag har inte så mycket mer att tillägga utan håller även jag tummarna för att den här historien får löpa ut på ett bra sätt. Och att det är modigt att berätta den här historien.

Farväl: Glee.
Må så vara att serien hoppade på hajen och blev helt ouhärdlig i slutet men den har ändå haft en viss stark betydelse med sin representation.  Glee tappade sin kvalité, sin relevans och var nu lika svajig som i början. Skaparen Ryan Murphy är bra på att måla med stora penslar, och mindre bra på finliret, men den här gången hjälper inte ens hans stora penslar längre. Nu var plötsligt alla tillbaka i Lima, Glee-klubbarna togs om hand av de äldre Glee-kidsen och det är bara så tråkigt. Glee slutade vara kul någonstans i slutet av 5:e säsongen, när de lämnade Lima och började vara bara i New York. När det som höll seriens format samman försvann blev det bara konstigt. Mest för att Murphy lägger så mycket fokus på fel saker, inte tillvaratog vad han hade och fokuserade allt för mycket på Rachel. Glee  var en serie som fångade upp dagsaktuella frågor och adresserar dem. Det finns HBTQ-personer i Glees värld och de påverkas på samma sätt som HBTQ-personer utanför serien. Glee förskönade inte, de berättade historier som faktiskt finns. Sedan var serien djupt ojämn men den har sina poänger, när den var bra. Och framförallt var det inte bara vita, homosexuella män från medelklassen som syntes i serien utan de berättade om transpersoner och lesbiska, till och med om bisexuella vilket är en grupp som också tenderar att osynliggöras.

Zzznark : Kingdom
Nick Jonas må vara snygg men det går för långsamt, allt för långsamt.

Deckare: London Spy

London spy handlar om Danny och Alex som träffas ute när Danny varit ute och svirat och Alex erbjuder honom vatten när han i  sin tur är ute och springer. Danny och Alex blir ett par, har en av TVs bäst filmade sexscener och är allmänt lyckliga. Men sedan försvinner Alex och Danny tar sig in i lägenheten, hittar en vind med olika BDSM grejer och ett lik i en koffert. Då får han veta att Alex egentligen är spion.

När London Spy hade premiär på BBC så fick filmen ett 15-tal anmälningar till deras motsvarighet till granskningsnämnden. Detta eftersom det fanns sexscener och grymhet med.

Polis: Cuffs
Cuffs är ett brittisk serie om (trumvirvel) poliser! Jake är polisaspirant, bög och son till polischefen. I seriens början får vi vara med när han börjar inom polisen, relationerna på arbetsplatsen, hans sjuka mamma och hur han blir uppraggad av en försvarsadvokat som han träffar ute på en klubb vid jämna mellanrum. Jag är inget stort fan av polisserier men jag måstesäga att jag gillar Cuffs. Dels för att de jobbar intersektionellt (konflikten är att inte Jake är bög utan att han är chefens son) men också för att de sätter saker i perspektiv. Jakes roll och betydelse kan man läsa mer om här.

Jurist:

Vad det gäller How to get away whit murder så känner jag att den stora behållningen är att en HBTQ-karaktär får vara både osympatisk och sympatisk på samma gång. Connor är inte en token utan en dynamisk gestalt. Och hans förhållande med Oliver visar på mycket av de problem som kan finnas i en samkönad relation i en heteronormativ värld. Under säsong två har de jobbat med hiv, PreP och hur en välinställd behandling fungerar.

 

Fängelse: Orange is the new black
Sönderhyllad i lesbiska kretsar. Någon överskattad säger jag, Piper är ju sjukt tråkig. En serie där birollerna är mer intressanta än huvudrollerna. Som Grease, fast lesbiskt och med en bättre sensmoral.

Årets bakläxa: Teen Wolf
Danny skrevs ut, den homosexuella tvilling varulven skrevs ut. Kvar blev en kille jag tappat namnet på och som knappt syntes mer än som ett queer-alibi, en indikation på att Styles kan vara bisexuell och allt detta med den rörigaste plotten i seriens historia.

Årets Indie: Transparent

Transparent handlar om Maura, en transkvinna i pensionsåldern som är i sin process från cisman till transkvinna. Runt Maura finns barnen Ali, Sarah och Josh och Mauras exfru Shelly. Seriens handling är löst baserad på skaparen Jill Soloways erfarenheter av sin fars transition. Under 10 avsnitt går historien från att barnen får veta till hur familjen samlas kring faktumet.

Det är en del som klagat på seriens dramaturgi, vilket jag kan hålla med om. Det känns som att det aldrig riktigt händer något utan det mest småputtrar på. Jag kan tycka att det är en del av seriens charm, likaså att de blandar nutid med dåtid så att vi förstår mer av Mauras personlighet. Mauras process är bara en del av de bågar som finns med i serien, varje gestalt har sina historier och vad är intressant är hur de inte samverkar med varandra. Det är som att barnens olika historier är tre linjer med Mauras båge som går över dem.  Däremot så gillar jag skildringen av Mauras resa, som inte känns så stereotypt som det riskerar att bli, framförallt utgår det inte från en stereotyp ”Fel-kropp”-resa utan en mer dynamisk bild, samt att det är kul att de visar på hur ett transcommunity kunde se ut i USA under senare delen av 1900-talet. Det som är viktigt här är att komma ihåg att det här är en historia, berättad med respekt, men att det krävs fler. Jag gillar att de inte försöker berätta alla historier på en gång, som händer rätt ofta, utan fokuserar sig på en specifik historia. Sedan finns det något symptomatiskt med att det är en vit man från den amerikanska medelklassen som gestaltas, men jag tänker att det måste starta någonstans och så får vi hoppas på att Transparent kan vara en öppning för andra historier att få komma.

Rent produktionsmässigt kommer jag inte ifrån känslan av indie filmad med skakig handkamera, och även om det är kända skådespelare som Jeffrey Tambor och Judith White som är med så känns det ibland lite skakigt. Framförallt barnen, de känns lite för mycket som stereotyper och spelas som det också.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.