Oviljan att andra förändras

Jag ser på Queer as Folk igen. Den här gången är jag inte deprimerad, jag inser nu att jag måste ha varit det i somras. Eller jag hade en mer allvarlig kris i alla fall, jag krisar jämt. Men nu var det inte mina kriser vi skulle prata om, de återkommer vi till, jag fyller 25 i slutet av månanden.

Istället tänkte jag prata om en sak jag tänkt på när jag ser om serien, och nu när jag ser saker jag inte såg förut (som stora dramaturgiska luckor och Gale Harolds tatuering på ena fingret till exempel) och när jag började tänka på det så var det en sak som slog mig. I serien är det väldigt framträdande att man inte vill att karaktären Brian ska förändras, inte bara utifrån ett dramaturgiskt perspektiv utan ifrån ett psykologiskt inom-fiktivt. Jag tänkte inte uppehålla mig allt för länge vid detta utan mest ta detta som ett exempel på vad jag egentligen menar. Brian tillåts på fem säsonger inte förändras, medan de andra karaktärerna gifter sig, skaffar barn, dör, flyttar ihop, skaffar stadiga relationer och nya personligheter så får Brian hela tiden gå i samma hjulspår. Dels genom att manusförfattarna i seriens slutscen (vilken fortfarande gör mig upprörd) låter honom starta om där serien började, som om han var samma person, men också genom att de andra karaktärerna när han uppvisar spår av att vilja förändras i princip får panik och börjar tjata om att han är inte sådan, han är si och så etc. Slutsatsen är att så länge han är som han brukar så är de irriterade på honom men om han förändras till att bli  det som de vill att han ska bli, så får de panik för att han rubbar balansen och inte är som han brukar.

Så där är det ju inte i verkligheten…tänkte jag. Jag vill gärna tro att jag vill att mina vänner ska förändras, att de ska utvecklas och bli så där man önskar att de vore. Inte för att det är något fel på dem, men det är ju så irriterande att de är oorganiserade, bohemiska, oansvartagande osv. Men tyvärr, jag gillar när jag får den som styr och ställer, planerar och genomför, har koll på vad vi ska göra. När andra helt plötsligt börjar ta ansvar känner jag panik genom kroppen, det där är ju min roll. Jag tror att vänskap bygger på en balans, och när någon förändras så rubbas balansen och den här paniken utbryter.

Detta är självklart en vedertagen kunskap om att det ligger till på det sättet, absolut. Men det jag menar är kulturen kan fungera som en skrattspegel för oss, det är när vi ser vårt eget beteende framför oss i fiktionen som vi kan förstå vårt eget beteende, och andras. Det är därför kulturen är så oerhört viktig, för att vi ska kunna förstå oss själva, och vår historia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.