Veckans Kulturrapport-Vecka 22-Grace and Frankie

Den här våren är en enda lång räcka av stress och jobb känns det som. Hela maj och nu i Juni är det möten, möten och möten som gäller. Men i fredags och lördags så såg jag alla 13 avsnitt av Grace och Frankie, en ny serie av Netflix. I serien möts Jane Fonda och Lily Tomlin för första gången sedan 9 to 5, så vi får hoppas att Dolly Parton gör en gästroll i nästa säsong.

Men Grace och Frankie har inte så mycket gemensamt med 9 to 5, snarare med Före detta Fruars Klubb. I första avsnittet blir nämligen Grace och Frankie lämnade av sina män, som berättar att de haft en affär i 20 år och nu ska gifta sig. Av olika händelser så flyttar Grace och Frankie in i samma hus och börjar nu sätta ihop sina liv igen, efter 40 års äktenskap.

Männen som Grace och Frankie lämnas av spelas av Martin Sheen (Charlie Sheens pappa) och Sam Waterston (som varit med i Law and Order). Det roliga med att Martin Sheen är med är att han 1972 var med i en av de första TV-filmer som illustrerade homosexualitet inom amerikansk television, That Certain Summer Det är synd att Watersons roll inte spelas av Hal Holbrook som spelade mot Sheen 1972, men man kan kanske inte begära allt här i världen.

Själva serien då? Ja, den är inte särskilt lågmäld, men välspelad. Det är skönt att se ett äldre homosexuellt par för en gångs skull, och som inte framställs som tragiska. De tar också upp mycket intressanta frågor om detta med att komma ut, att vara intresserad av flera personer samtidigt, vad som är att vara sann mot sig själv och om du som homosexuell man måste vara en del av en särskild kultur på ett relevant och initierat sätt. Men nu handlar inte serien om Robert och Sol som männen heter, utan om deras före detta fruar. Och dessvärre också om deras barn. För precis som i Transparent kan de inte låta bli att låta barnens åsikter vara med också, för att inte tala om barnens olika mer eller mindre intressanta bihistorier. Stundtals blir det lite för spretigt, bäst är scenerna när Tomlin och Fonda spelar ensamma mot varandra, och tar spjärn mot en tredje skådespelare som får fungera som katalysator. Överlag så fungerar castingen och ensemblespelet även om barnen är rätt ojämna och framförallt allt för stereotypa. Som amerikansk komediserie så vadar den ju i stereotypsjön och Fondas överklasskärring och Tomlins judiska bohem blir i vissa fall rätt överdrivna men det är genomarbetade roller som blir dynamiska med seriens utveckling. Jag hoppas på att nästa säsong vågar fokusera mer på Fonda och Tomlin och mindre på ungarna. Sheen och Waterston får gärna fungera som länkar som håller ihop historien men deras historia fungerar bäst när den berättas genom Tomlin och Fonda eftersom att alla är så tätt sammanlänkade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.