Shadowhunters, ansvar och representation

För några veckor sedan lyssnade jag på min kollega Tomas Gunnarsson aka Genusfotografen och hans föreläsning om bilder, representation och den bok han producerat tillsammans med Gävle kommun. Då sa han två saker som jag tänkt på sedan dess.

  • Ju mer (före)bilder det finns ju lägre risk att någon bedöms stereotypt
  • tricket är att inkludera utan att markera.

Detta är ungefär en sammanfattning av precis det jag sagt i 10 år, utan att ha just de här meningarna. Jag har intervjuat skådespelare och teaterkritiker om vem som får spela homosexuella på scen, skrivit ett antal texter om representation inom kulturen och föreläst i 8 år om det. Men det handlar också om hur jag förhåller mig till representation och vikten av förebilder. För grejen är just det att vi är mer än en sak, och vi kan inte representera alla som är som oss, men vi kan visa att det finns. Inkludera olika sorters personer som på olika olika sätt representerar olika saker, utan att förenklas och förminskas till att vara just det. Detta är inte identitetspolitik, det är ett intersektionellt perspektiv om att alla personer är mer än en sak utan är en kombiniation av alla saker vi bär med oss, men samtidigt har vi alla ett ansvar att vara en förebild. Inte för att vi är män, vänsterhänta eller homosexuella utan för att vi är människor.   Människor som likt mig jobbar med att föreläsa till exempel eller på olika sätt är en offentlig person eller person som andra ser upp till har ett extra ansvar. Min största drivkraft i livet och mitt arbete är och förblir just Ansvar, att ta ansvar för att göra världen till en bättre plats. Jag har i sanningens namn lite förståelse för folk som drivs av lust, lust leder absolut ingenstans alls. om vi alla tog vårt ansvar för att göra världen skulle världen mer eller mindre per automatik.

För att ge exempel på detta skulle jag vilja diskutera en av mina favoritserier, Shadowhunters, baserade på bok-serien The Mortal Instruments av Cassandra Claire. I sanningens namn är böckerna rätt dåliga – men de fungerar bättre i serieform för TV. Det som jag och större delen av fandominternet hajpat är relationen mellan Alec och Magnus. För en vidare sammanfattning av deras relation och bakgrunden så rekommenderar jag den här texten av Abbey White, som summerar en del och också tar upp representationen. Men jag vill ta upp detta som Tomas sa och sätta i en kontext och prata om Magnus Bane och vad som inte markeras i TV-serien. Först vill jag dock bara markera att i böckerna är den här relationen är bihistoria som knappt får någon plats, och där till exempel Alex inte har någon som helst agens. Detta har de gjort bättre i TV-serien.

Nu då, Magnus Bane är alltså en 400-årig odödlig, bisexuell, asiatisk trollkarl som spelas av Harry Shum Jr från Glee. Detta är betydelsefullt på många sätt. Tex att Shum knappt hade några repliker alls i Glee men här är en av protagonisterna och dessutom fungerar som både sexobjekt och romantiskt intresse. Med tanke på den diskussion som förts inom gay-kretsar de senaste åren med utvecklingen med träffappar där det förekommer att folk skriver “No asians” så är det symboliskt viktigt att en asiat hamnar i den här positionen. MEN, nu kommer vi till det viktiga, detta är inget som kommenteras genom första säsongens 13 avsnitt. Lika okommenterat är hans bisexualitet. Istället är det vilka förhållanden han haft, (Michelangelo ska tydligen varit en bra älskare tex), vad han har för passioner, styrkor och svagheter. Han blir inte förminskad till att vara ett exotiskt objekt utan är ett subjekt med egen agens och en egen historia som hänger samman med resten. Detta är vad representation handlar om, att lyfta upp det som är relevant. För visst är det skillnad på ett samkönat och ett olikkönat förhållande till exempel, men som Alecs mamma summerar det “Att han är en kille är mitt minsta problem. Problemet är att han är Magnus Bane” vilket alltså ska förstås som att han är trollkarl med dåligt rykte medan Alec är Shadowhunter med ett familjenamn att försvara. Serien behandlar Alecs komma ut process och visar på att det även i en fantasyvärld kan vara svårt att komma ut som något du inte förväntas vara, där den maskulint korthuggna och fumliga Alec förälskar sig i en extravagant trollkarl – och till trots är det i princip ingen homofobi som förekommer. För att komma ut kan vara svårt även när det inte finns homofobi – eftersom du förväntas vara något annat. Kort sagt så berättar serien om flera viktiga moment samtidigt – i en historia om världens apokalyps.

Slutligen, den omtalade kyssen. I en bröllopsscen där Alec väljer att vara med den han vill ha istället för att rädda familjens heder.

 

 

 

Shadowhunters första säsong finns på svenska Netflix.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.