fbpx

Kulturarbetarens tillvaro för nybörjare

Nu ska jag ta ut lite frustration genom att vara pedagogisk. Nästa gång jag hör nån som tycker att kulturarbetare ska jobba gratis kan du hänvisa till det här inlägget och sen be människan i fråga fara åt helvete.

För det första. Att jobba med kultur är som vilket jobb som helst. Vi har alla våra räkningar att betala, barn att hämta på dagis och relationer att få att fungera. Att jobba inom kulturen är inte på många sätt annorlunda från annat. Ja, vi är bra på det vi gör, men det är för det mesta civilekonomen också. Vi har roligt på jobbet, för det mesta, men det är minst lika slitigt som att vara städare eller lärare. Men skillnaden är att vi alltid måste rättfärdiga vår existens vårt val, att vi väljer att jobba med kultur. Folk ser det inte som ett riktigt jobb, för på ett riktigt jobb har du fasta arbetstider, fast lön och kafferaster. Inget annat yrke måste försvara att vi väljer att jobba med det vi gör, inför alla. Det är som att folk blir provocerade av att vi jobbar med kultur. Folk vill gärna ha kultur, så länge den går att förstå (det vill säga, den ska vara figurativ och lika lättbegriplig som ”Idol”) och helst inte kostar så mycket. Som kulturarbetare så ska du stå med mössan i hand och ta emot folks allmosor, med ett leende på läpparna.

I ”Gifta par, en film som skiljer sig” så har vi fått den klassiska replikväxlingen ”Hur vill du att jag ska va då? Har du prövat kåt, glad och tacksam?”. Peter Dalle sätter här fingret på hur kulturarbetare förväntas vara, kåta, glada och tacksamma. Helst ska man jobba gratis, och vara tacksam för att man får hålla på. Det är just ordet tacksam som är grejen. Eftersom att kultur inte är ett riktigt yrke så ska man vara tacksam att man får hålla på. Och här så syns folks fördomsfullhet. För det första, min pappa är lycklig över att få jobba med sina blommor och det ses inte som nåt konstigt,  de flesta människor är nog tacksamma över att få jobba med det de vill och är bra på, vare sig det är att leda företag eller jobba inom hemtjänsten. Men konstigt nog så förväntas man spela teater på fritiden och jobba inom hemtjänsten på dagarna (ett yrke som många också ser ner på för övrigt).

Den här inställningen leder till en ond cirkel. Folk förväntas jobba gratis för att det inte finns några pengar, det finns inga pengar för det satsas inte för att folk förväntas vara tacksamma. När folk jobbar gratis så sätter de en prislapp (det vill säga ingen alls) och nästa gång så förväntas de jobba gratis igen. Här skapas en ond cirkel som hela tiden upprepar sig och leder till utbrändhet. Och mitt upp i att du ska jobba gratis eller till allt för låga arvoden (här vill jag infoga en brasklapp till mina redaktörer och uppdragsgivare att jag inte anser att det på något sätt är ert fel att arvodena är låga) så ska man vara tacksam också.

Hur kommer det sig då att det är så här? Jo, det är ett struktrurellt problem. Kulturen omgärdas av en dimridå att vara finare än andra branscher, men även mer okommersiell. När kulturarbetare förväntar sig att staten ska stå för fiolerna och att deras bransch ska ses som mycket viktigare än till exempel bättre skolmat eller fler undersköterskor så förstår till och med jag Göran Hägglund. När folk skriker i högan sky över ord som kommers i samband med kulturen så gräver de sin egen grav. Nej, vi jobbar inte på Ica, det är en unik bransch. Men det är en bransch som behöver mer kommersiellt tänkande och mindre tacksamhet.

4 reaktioner på ”Kulturarbetarens tillvaro för nybörjare”

  1. Yay! Jag gick på twitter-till-blogg-fällan, pladask. Men det är en intressant diskussion, så jag hoppar in.

    Jag känner mig lite vilsen när du presenterar tankarna ovan, kanske är mest ett sökande efter frågorna och inte menat som ett facit? I varje fall verkar frågeställningen gå mellan kommers och icke-kommers. Enligt min uppfattning går dina resonemang emot varandra lite. Om kulturbranschen ska bli mer kommersiell finns det ingen anledning att ojja sig över låga arvoden, då är det per definition kulturproducentens (som den som säljers) ansvar att producera något som säljer till högre pris i så fall. Marknadsvärde. Är det marknadens regler som ska gälla får du ju finna dig i att jobba gratis sålänge du inte gör något som är efterfrågat.

    Motsatsen, en mindre kommersiellt driven kulturvärld, skulle antagligen behöva vara externt finansierad på nåt sätt (statspengar, fonder, sponsring etc). Risken här är dock som jag ser det 1) att även här den som betalar får inflytande över kulturen, 2) någon annan än kulturätaren bestämmer vad som ska serveras som god kultur (staten, företag, organisationer etc).

    Här är väl den svåra biten. Vem tycker du ska betala för kultur, och hur?

    Det låter som att du vill ha offentligt finansierad kultur till marknadsmässig lön. Det vill jag också, som kulturproducent. Frågan är dock här, vem ska bestämma över beställningar? Vad som är bra kultur? Har jag rätt till samma gage som Kristina Lugn bara för att jag också kallar mig poet? Kommer kommunen betala mig Warhol-arvoden för att jag också diggar grafiska trycktekniker? Vi måste nog bara realistiska och säga att kulturbranschen har ett överflöd på producenter som själva ser sig som oslagbara, medan det finns en brist på köpare som tycker detsamma. Det kan gälla musiker, poeter, konstnärer, dansare, skådespelare etc.

    Jag är kritiserar inte dina argument, bara bjuder in till fördjupning och har inte alla svar själv. Kanske skulle det finnas en kulturpeng, säg 500 spänn om året, som varje tjomme kunde köpa sig kultur för (teater, konserter, stadsvandring, museum), öronmärkt och offentligt finansierat, uttöver vad det en vill handla för egna pengar?

    1. Kära Jonas

      Jag tycker inte att det ena utesluter det andra faktiskt. Staten bör lägga pengar samtidigt som företagen måste se nyttan med kultur. Men bort med statlig konstnärslön och sånt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Rulla till toppen